House of Cards var en strålande och vass politisk serie med den kallhamrade psykopaten Francis Urquhart, spelad av Ian Richardson, som ett slags modern Macbeth.
Den brittiska serien, med Michael Dobbs böcker som förlaga, blev omåttligt populär i början av 1990-talet, och repliker som ”You might think that, I couldn’t possibly comment” har blivit lika välkända i Storbritannien som mycket från Monty Python.
När det blev känt att det skulle komma en amerikansk version var jag lite skeptisk men ändå nyfiken. Första säsongen var bra. Sedan har det gått utför, och när vi under året lade säsong fem till handlingarna var det med en suck jag kunde konstatera att House of Cards nu blivit bukfylla.
Serien saknar såväl charm som trovärdighet och några kopplingar till originalet, som i detta skede får sägas vara bättre på alla punkter, finns knappast längre.
Att serien läggs ned känns därför logiskt. Efter anklagelser om sexuella trakasserier riktade mot Kevin Spacey har Netflix avslutat samarbetet och manusförfattarna skrivit ut honom ur serien.
Det blir dock en sjätte säsong, en kortare sådan. Alltså utan Spacey. Utan Francis Underwood. Utan den store stjärnan som originalserien kretsade kring. Nu ska berättelsen kretsa kring frun Claire, vilket den visserligen i praktiken har gjort under en längre tid, med dassigt resultat.
Det kunde ha blivit något bra. Men som så många amerikanska serier fick House of Cards pågå för länge, och i slutändan blev det vare sig spännande, trovärdigt eller underhållande.