Så var succéserien Bron slut. Efter fyra starka säsonger. Avslutningen blev precis så bra som jag hade hoppats, och som alltid när en bra serie tar slut infinner sig en stor tomhet.
Denna kvalitet i svenskproducerade serier, i synnerhet sådana som sträcker sig över flera säsonger, är oerhört ovanlig. Närmast unik. Svensk-danska Bron har under fyra säsonger hållit en mycket hög kvalitet. Skådespelarprestationer, regi – ja, allt.
Det som imponerat på mig mest är manuset. Hans Rosenfeldts manusarbete har varit spektakulärt bra. Mannen som blev känd som programledare i TV4:s Parlamentet för 20 år sedan har alltså med viss assistans skrivit manus till Sveriges genom tiderna bästa serie. Imponerande.
Sättet på vilket flera parallella historier vävs samman till en logisk slutsats är strålande och, faktiskt, rätt ovanlig i TV-sammanhang. Det brukar lätt bli konstruerat och krystat när kriminalberättelser ska få sin förklaring i slutet.
Bron är unik i sin höga lägstanivå. Visst kan man reta sig på Sofia Helins karaktär ”Saga Norén, länskrim Malmö”. Hennes asperger har gjorts övertydlig. Men hennes diagnos ger samtidigt en intressant karaktär och, inte minst, resulterar den i en del skratt.
Eftersom den tredje säsongen var det upplagt för en fortsättning. Säsong 4 svajade lite grand i mitten och tappade fart. Men den tog sig igen med två avsnitt kvar och avslutningen var både stark och tillfredsställande.
Nu är frågan vilken svensk dramasatsning i framtiden som ens kan komma i närheten av Bron. Låt Hans Rosenfeldt skriva manus så finns i alla fall chansen. Och gör det gärna i samarbete med danska skådisar.