Fem år har gått sedan Microsoft först presenterade Xbox One. Det var verkligen ingen trevlig upplevelse för trogna Xbox-spelare som följde livestreamingen från Seattle. Jag sammanfattade det då med att ”Microsoft har grävt sig en grop”. I realiteten har det tagit fem år att klättra upp ur den där gropen.
Hur viktigt första intrycket är blev tydligt när Xbox-chefen Phil Spencer häromåret berättade att han i ett möte med chefer för alla GameStop-butiker i USA fick höra att personalen fortfarande får frågan om Xbox One kan spela begagnade spel. Uppgiften från E3 2013, alltså innan Xbox One ens lanserats, sitter kvar.
Du har i praktiken max en minut på dig att framför ett budskap som folk minns. Att vara extremt tydlig från första början är därför oerhört viktigt. Annars riskerar man likt Microsoft att få dras med missförstånd och felaktiga uppgifter under en produkts hela livstid.
Därför var det ett sådant enormt misstag att presentera Xbox One som något annat än en spelkonsol första gången den visade upp. Redan dagarna efter avtäckningen konstaterade jag detta:
Xbox One kommer säkerligen att få ett brett tredjepartsstöd. Ubisoft lovar sex spel under det första året. EA är med på tåget och Microsoft själva kommer att släppa fler spel än någonsin tidigare. Det är alltså fortfarande en spelkonsol i all väsentlighet. Men det var inte så Microsoft presenterade den.
Att döma av vad som visades där och då var den nya Xbox en multimedialåda som du kopplade till din kabelbox och styrde med hjälp av en intelligent kamera. Inte primärt en spelkonsol. Det var mer interaktiv TV än spel.
Höga på framgångarna med Kinect beslöt Microsoft att bygga Xbox One helt runt kameran. Efter succén med Kinect till Xbox 360 (25 miljoner sålda enheter för ett dyrt tillbehör som släpptes fem år in i konsolens livscykel var vansinnigt bra) var det inte så förvånande att de ville göra något av konceptet en gång till. Problemet var att Microsoft försökte laga något som inte var trasigt. Ingen hade bett om möjligheten att få multitaska mellan film, TV och spel med hjälp av gester och röststyrning.
Microsoft såg de starka reaktionerna, insåg att de var tvungna att tvärvända och lade sig helt sonika platt för kritiken. Tonläget var, som det ofta blir i sociala medier, oerhört upptrissat, och i sanningens namn var nog vissa av policyförslagen inte så dramatiska. Att konsolen skulle kräva att checka in online en gång per dygn är synnerligen odramatiskt när min Xbox One är uppkopplad precis hela tiden.
Men ändå. Konsumentmakt fungerar, även på storföretag som Microsoft. Så här fem år senare känns Xbox One som en helt annan plattform. Kinect är borta ur bilden helt och hållet, Microsoft har ersatt den stora, klumpiga konsolen med smäckra One S och One X, satsat hårt på bakåtkompatibilitet med gamla Xbox-spel och One X Enchanced. Och nu har vi dessutom speltjänsten Xbox Game Pass, som är ett alldeles utmärkt komplement till att köpa spel på traditionellt vis.
Xbox One är i dag min primära plattform för spel. Det beror främst på den suveräna handkontrollen, maskinens gränssnitt men också tjänster som Game Pass och bakåtkompatibilitet. Att konsolen är helt tyst gör att den också används för att titta på film.
Microsoft ligger före Sony när det kommer till hårdvara och tjänster, men fortfarande långt efter vad gäller exklusiva spel. Vilket är en rätt viktig del för en spelkonsol, förstås. Därför har jag även en PS4 som jag inte kan välja bort. Min gissning är att det är främst på detta område som Microsoft kommer lägga krutet när de arbetar med nästa Xbox.