Av alla regissörer var nog Bourne-regissören Paul Greengrass inte den förste jag tänkte mig skulle göra en film om terrordådet i Norge den 22 juli 2011. Men efter United 93 fanns det ändå en logik i det.

22 July är precis som Greengrass 11 septemberfilm en oerhört tät skildring av ett terrordåd. Här lämnas de gamla Hollywood-knepen, de breda penslarna och de påpassliga stråkarna därhän. Det är nedtonat och tidvis jobbigt att titta på utan att bli exploaterande. Värdigt, skulle man kunna säga.

Samtliga skådespelare är norrmän som talar engelska. Det fungerar förvånansvärt bra och är definitivt att föredra framför amerikaner som fejkar en norsk brytning. Ett plus även för några porträttlika karaktärer.

Anders Danielsen Lie gör en imponerande tolkning av en kall och väldigt medveten Breivik, men verkar tidvis lite för sorgsen för att efterlikna den belåtne massmördaren vi fick följa i den verkliga rättegången.

Samtidigt är rolltolkningen så pass spännande att jag hade velat se mer av honom i filmen. Andra karaktärer, som den norske statsministern Jens Stoltenberg, får ta lite för mycket plats utan att det leder någonvart.

Medan United 93 speglade hela händelseförloppet från början till slut är själva terrordådet i 22 July över på en halvtimme. Resten av filmens dryga två timmar visar efterspelet, ett antal överlevares kamp, politikens svar och inte minst rättegången.

Det blir lite för mycket dramadokumentär över det hela till slut. Ty även om ämnet är känsligt går det inte att komma ifrån att den mest sevärda (och jobbiga) delen av filmen är den första halvtimmen.

Några felaktigheter skaver också. I filmen skildras en relativ snabb och effektiv polisinsats på ön. I själva verket ringde Breivik till polis två gånger innan insatsstyrkan, en timme senare, anlände och kunde gripa honom.

Sannolikt har Paul Greengrass inte velat stöta sig med Norge i onödan genom att kritisera norsk polis, men att faktiskt berätta vad som hände hade kunnat ge ytterligare en dimension till efterspelet.

3/5