Det mest hypade spelet sedan Grand Theft Auto V har landat, slagit rekord och tagit emot fler tior än en uträknad boxare. Red Dead Redemption 2 är utan tvivel något av det mest imponerande jag någonsin spelat. Men allt är inte guld som glimmar i Rockstars västernepos. 

Tonen sätts redan i inledningen. Red Dead Redemption 2 menar allvar. Det är isande kalla vindar som viner när jag försöker föra min häst framåt genom knädjup snö. Jag kan inte låta bli att beundra vädereffekterna samtidigt som jag försöker hänga med i dialogen.

Det är lätt att tappa koncentrationen i Red Dead Redemption 2. Världen är inte bara enorm, den är också fylld till bredden av saker jag kan stå och stirra på i beundran.

Arthur (eller Electrolux som jag ibland kallar honom på grund av hans onödigt styltiga rörelsemönster) är en karaktär jag lär mig att gilla. Det finns något rekorderligt över honom i en annars svekfull och oärlig värld. Däremot finns det även gott om andra karaktärer att gilla – och ogilla.

Detta allena säger något, ty storslagna budgetar och strålande röstskådespelare till trots är det väldigt sällsynt att karaktärerna i dagens spel når fram till mig. Det är sällan jag faktiskt bryr mig, och det skyller jag inte på min egen känslokyla utan manusförfattarnas brister.

Jag är oerhört imponerad av vad Rockstar har lyckats åstadkomma. Visst hade jag gärna sett att de förenklat menyerna i spelet och gjort dem avsevärt mer intuitiva. Det tog mig flera minuter att plocka ned geväret från hästen för första gången.

Och visst hade jag föredragit att de tonat ned realismen lite till förmån för ökad spelbarhet och högre tempo – detta ska trots allt vara ett spel för den breda massan, inte en hyperrealistisk simulator för fåtalet västernkufar som gillar att hugga ved och gå till frisören. För mig tillför dessa, visserligen realistiska, inslag mycket lite. I’m here for the action.

Men i slutändan är det detaljer jag kan ha överseende med. Ty helheten är häpnadsväckande. Från spelets miljöer till story, från dess djup och bredd till röstskådespeleriet. Red Dead Redemption 2 är ett makalöst imponerande hantverk oavsett vad vi tittar på.

Men är det kul, då? Ja, oftast. Strukturen blir ganska förutsägbar efter ett tag, men berättelsen finns hela tiden där för att hålla mig intresserad.

Bäst skulle jag beskriva Red Dead Redemption 2 som uppslukande, och det överraskar mig. Jag är nämligen ingen älskare av stora, öppna världar. GTA har aldrig fallit mig i smaken. Jag väntade medvetet med att köpa RDR 2 eftersom jag befarade att det inte riktigt skulle falla mig i smaken.

Ändå sitter jag nu här, lite hänförd. Nej, jag kommer inte plöja ned hundratals timmar i detta. Men jag förstår varför många kommer göra det. Jag kan se storheten i det. Och den som gör det behöver egentligen bara ett spel under det närmaste halvåret.

Jag tänker att om min far levt och om han gillat TV-spel hade han förmodligen älskat det här. Han var tokig i den gamla västernmyten, såg filmer och läste böcker för att gotta ned sig i den.

Min far älskade vildmarken och drömde om att resa till Alaska. Det blev aldrig så, men jag sänder honom en tanke när jag till häst långsamt rider in i nästa stad.

Lägereldar längesen.