Jag har haft min Wii U inkopplad i några veckor nu och plöjt igenom spel efter spel. Vissa har jag bara nosat på, ty de är inte min kopp te. Wii Party U är exempelvis ren skräp. Pikmin 3 är bara inte min sorts spel.
Men så finns de där. De riktigt bra spelen. Wii U må ha ett rätt enformigt spelutbud, men det finns ingen annan konsol som slår den på fingrarna när det kommer till kompetenta plattformsspel. Donkey Kong Country: Tropical Freeze är ett sådant.
Det är inte bara fartfyllt och proppat med roliga idéer utan har också ett av de bättre soundtracken jag har stött på i genren. Det är glatt och hurtigt och glädjen smittar omedelbart av sig.
Donkey Kong Country: Tropical Freeze är dessutom utmanande. Bitvis riktigt svårt. Det krävs tajming och en del (onödig) trial and error för att komma vidare. För att kompensera för detta öses extraliv över spelaren, och dessa tas tacksamt emot eftersom högen av liv tickar ned till noll obönhörligt snabbt.
Bossfighterna är riktigt underhållande.
Så här roligt har jag inte haft med ett plattformsspel sedan jag först spelade Rayman Legends på PS Vita. Det är kort sagt en fest för både ögon och öron, och det känns väldigt Nintendo.
Nu när jag utforskat en del av spelbiblioteket påminns jag om att konsoler alltid ska upplevas under sin bästa tid. Att spela Wii U två år efter att det sista Nintendo-spelet släpptes är inte samma sak. Konsolen är död.
Ångrar jag då att jag inte slog till när det begav sig, det vill säga köpte en Wii U redan 2014? Nej, trots allt inte. Det gick inte att motivera ett köp då. Nintendos höga priser på både konsolen och spelen (Mario Kart 8 kostade närmare 500 kr i flera år) gjorde att jag avstod.
Lyckligtvis är spelen lika bra nu som de var då, och ett äventyr som Donkey Kong Country: Tropical Freeze kommer fortfarande vara lika underhållande om tio år.
Tidigare bloggat:
Livet med en Wii U