På spelforum som ResetEra dyker det allt oftare upp inlägg från bekymrade män som oroas över att de inte har tid och ork att spela lika mycket längre. Kanske inte ens lust att göra det. Kontentan brukar ofta vara att livet helt enkelt har fört dem till en situation där TV- och datorspelen inte längre får plats. Alltid frågar de om de är ensamma i denna situation, vilket de förstås inte är.
Måste det bli så här? Att livet förändras i takt med att vi blir äldre är inget konstigt. Det vore nästan mer oroande om inget förändrades trots att åren gick. Att sitta i sitt pojkrum och spela TV-spel på kvällar och helger vore ett varningstecken när man passerat 30.
Så ja, visst förändras våra möjligheter att spela TV-spel. Jag har sedan jag blev förälder föga förvånande märkt hur tiden för spel har krympt till någon timme i veckan. Eftersom tiden är begränsad, och det aldrig riktigt går att slappna av och spela i flera timmar i sträck ens när sonen sover (barn har en tendens att vakna helt oprovocerat), påverkar det även vilken sorts spel jag kan ta mig an.
Stora, öppna världar (jag tittar på dig, Red Dead Redemption 2) finns det bara tid att skrapa på ytan i numera. Däremot har jag hunnit plöja ned desto fler timmar i Forza Horizon 4, där man kan köra ett eller några race och inte behöver investera flera timmar åt gången, och på sistone även det galet underhållande Donkey Kong Country: Tropical Freeze till Wii U. (Som jag skrev i min text Livet med en Wii U är det en udda konsol med ett väldigt smalt spelutbud, men gillar man plattformsspel har den massor att erbjuda.)
Jag jagar helt enkelt korta men roliga spelupplevelser för att få min ”kick”. Indiepärlor som tar fyra till sex timmar att ta sig igenom är helt perfekt. I större spel påverkar allt från tillgänglighet till laddtider och till och med checkpoints. Ett hyggligt långt spel kan fungera bra om det bara finns många checkpoints, exempelvis. Därför tog jag mig igenom Shadow of the Tomb Raider utan större besvär.
Dreamfall Chapters tog mig evigheter att klara ut, men eftersom berättelsen var så fängslande var jag bara tvungen (reflektioner här). Det är dock få spel jag har det tålamodet med.
Mitt spelintresse har kanske aldrig varit så starkt som det är just nu, vilket trots allt säger något efter nästan 30 år med en handkontroll i händerna. Visst kan det gå upp och ned, men så får jag möjlighet att fly verkligheten med ett fantastiskt spel i några timmar och jag påminns åter igen om varför spelmediet är så starkt och kan vara så viktigt.
Det som har förändrats genom åren är förutsättningarna att ta del av nya spel. Ironiskt är att vi som barn har all tid i världen men inga pengar. Som vuxna har vi pengarna men inte tiden.
Livet rullar vidare och det är bara att anpassa sig. Så länge det inte blir Game Over helt och hållet får man vara rätt nöjd.
I slutet av augusti är det äntligen dags för Shenmue III.