Fallet Quick tillhör den moderna rättshistoriens märkligaste och mest bisarra rättsfall. Inte bara i Sverige utan i hela världen. Att det skulle bli långfilm till slut var ändå lite oväntat.
Historien passar visserligen att filmatiseras, men hur skulle den kunna göras begriplig på två timmar? Idén om en miniserie skrotades till förmån för en långfilm, vilket var riskfyllt. Det är kanske här jag blir som mest imponerad av Mikael Håfströms Quick.
Filmen följer journalisten Hannes Råstam och kollegan Jenny Küttims maniska arbete med att leta bevis mot Thomas Quick, bevis som inte finns. Steg för steg inser de hur galen denna historia faktiskt är, och att det sitter en oskyldig man inspärrad på Säter för åtta mord han inte begått.
Samtidigt som de försöker blottlägga en rättsskandal skildras Quicks tid på Säter och den sekt bestående av terapeuter och doktorer som tillsammans skapade monstret. Det är skickligt berättat och blir inte alls så virrigt som det fanns en uppenbar risk för.
Månne är filmen lite för övertydlig ibland (som när en pensionerad polis måste använda ordet ”sekt” om Säter, ett omdöme som hade kunnat överlåtas till tittaren).
Jag har sett kritiker såga filmen, som fått väldigt blandade betyg (från 1/5 till 4/5), för att den är farsartad och snurrig. Kanske kräver Quick en viss förförståelse. Jag känner till alla karaktärer, från den säregne Gubb Jan Stigson (en de få som fortfarande tror på Quicks skuld) till överåklagaren Christer van der Kwast (briljant spelad av Magnus Roosmann) och Säters gudomliga Margit Norell. Det är många namn och personer att hålla i huvudet för den oinvigde.
Filmen lutar sig ganska hårt mot Hannes Råstams bok, som utkom efter att Råstam gått bort i cancer, men även mot de TV-dokumentärer som SVT sände och möjligen även mot Dan Josefssons Mannen som slutade ljuga som utforskade tiden på Säter ytterligare. Har man inte läst eller sett något av detta kanske filmen blir lite svår att hänga med i.
Ändå tycker jag att alla med intresse för journalistik, rättsfrågor och, ja, riktigt bra svensk film bör ta en titt.
Quick är genomgående en imponerande produktion. Snygg, tät, välspelad. David Dencik är alldeles utmärkt som Sture Bergwall själv. Missa heller inte Johan Hedenberg som gör advokaten Claes Borgström på ett nästan komiskt porträttlikt sätt (tal, mimik, allt finns där).
Jag blev lite överraskande något besviken på Jonas Karlssons porträtt av Hannes Råstam. Han gör egentligen inget fel men passar helt enkelt inte särskilt bra i rollen. Alba August (Küttim) har däremot en fantastisk närvaro filmen igenom.
Quick är filmen om en rättsskandal, en vårdskandal och en lärdom om vad som händer när ett fåtal personer med makt och inflytande skapar ett slags informell sekt och inte släpper in utomstående. Så här fel kan det gå.
Se den.
Betyg: 4/5 (sedd på Blu-ray)