Quantic Dream gör spel som ingen annan. Jag tror inte att det är en överdrift att påstå det, och det är inte automatiskt ett beröm heller. Heavy Rain är ett spel som jag haft ögonen på i ett decennium. Först när det släpptes en remaster till PlayStation 4 slog jag till.
Heavy Rain kan klassas som en sorts interaktiv kriminalhistoria där berättelsen rullar på och vi som spelare får interagera med den genom att ta kontrollen över fyra helt olika karaktärer: en FBI-agent, en privatdetektiv, en journalist och en förtvivlad pappa vars olyckliga öde inte ska avslöjas här då det vore en gigantisk spoiler.
Detta är nästan att likna vid ett peka-och-klicka-äventyr på så vis att det spelas genom instruktioner på skärmen. När det vankas action sker det strikt i QTE-sekvenser. Men i stället för att få chansen att spela om efter ett misslyckande gör berättelsen ett vägval. Som spelare får jag således lida av mina egna misslyckanden, i värsta fall för resten av spelet.
Heavy Rain är ett schizofrent spel. Det är å ena sidan en spännande och snyggt berättad historia med trovärdiga karaktärer, hyggliga röstskådespelare och genomtänkta miljöer. Det känns ganska modernt trots att det är tio år gammalt.
Å andra sidan är det frustrerande klumpigt som spel betraktat med ett kontrollschema som tidvis ger mig svår migrän. Att öppna en dörr eller dyrka upp ett lås kan vara en ren huvudvärk bara på grund av att Quantic Dream vill att jag ska vrida styrspaken i en kvartscirkel, luta handkontrollen och hålla in L1 i en sekvens som kräver precision.
Det som är spännande med Heavy Rain är hur det lägger makten i spelarens händer. Genom olika val styr spelaren hur det ska gå. Karaktärer kan dö eller misslyckas med sitt uppdrag. I sina bästa stunder gör detta att min blick inte vågar lämna TV:n för ett ögonblick. Ofta leder dock berättelsen till samma slutmål oavsett vad jag gör, även om det kan innebära vissa subtila förändringar.
Mindre upphetsad är jag över hur slumpmässigt mina val kan slå. Genom att inte hinna trycka X vid rätt tidpunkt kan jag sätta igång en händelsekedja jag aldrig i förväg kunnat förutspå. I dessa lägen känns Heavy Rain bara orättvist och obarmhärtigt.
Det finns ofrivilligt komiska scener här, som den omtalade sexscenen, där kontrollen gör att det blir genant. Mot slutet är jag också innerligt trött på de evighetslånga QTE-striderna som vid det laget varken känns effektfulla eller roliga att genomlida.
Som väntat har Heavy Rain flera olika slut beroende på hur spelaren har skött sig. Jag fick det bra slutet, vilket jag är glad för. Men den som är nyfiken kan kolla in dem alla.
Heavy Rain var oerhört ambitiöst för sin tid, ett sätt att visa vad PlayStation 3 gick för. I dag är det naturligtvis inte lika imponerande som det nog var då, men ambitionerna lyser fortfarande igenom.
Så… betyget skulle bli 7/10.
Detroit: Become Human till PS4 är mitt nästa projekt. Jag är några timmar in och visst syns inspirationen från Heavy Rain här, men allt är mer genomtänkt och polerat. Intressant nog har Quantic Dream valt att göra barns utsatthet till en viktig del av berättelsen i båda spelen. För en förälder väcker det förstås lite extra engagemang.