En ny generation står för dörren, men hypen tycks begränsad. Sony hävdar visserligen att de ökat produktionen av PlayStation 5 med hela 50 procent, och enligt DigiTimes räknar de med att sälja 120 miljoner PS5-konsoler på fem år (vilket låter smått galet). Men överlag är det ganska lugnt just nu.

Som tidigare konstaterat är jag inte spritt språngande galen över den nya generationens konsoler. Inte än i alla fall. Delvis har det säkert med åldern att göra – när man spelat i 30 år är man inte lika lättimponerad längre. Men det har även att göra med att det tekniska steget med blotta ögat inte är så stort som vi har upplevt tidigare.

Denna reflektion fick mig att börja fundera bakåt. När blev vi egentligen blåsta av stolen av ett lanseringsspel? Det händer inte ofta. Men visst har det hänt ett antal gånger.

Super Mario 64 (Nintendo 64)
Jag ägde aldrig en Nintendo 64 när det begav sig, men jag har tydliga minnen av Nintendos stora dragplåster. Grafiken framstår i dag som ytterst primitiv och närmast huvudvärksframkallande, men vi måste förstås sätta den i perspektiv.

Tidigare hade Super Mario varit en liten pixlig figur på SNES, nu klev han in i tre dimensioner och blev ”verklig”. Möjligheterna att utforska syntes oändliga. Super Mario 64 är en tidlös klassiker och en remake skulle inte sitta helt fel.

Sonic Adventure (Dreamcast)
Om det finns något spel som lyckades få det visuella att täcka brister i övrigt, var det Sonic Adventure. Det släpptes lagom till premiären av Segas sista (och bästa) konsol och hyllades av en extatisk spelpress. Jag minns att Super PLAY, dåtidens största svenska speltidning, gav spelet 95/100. Jag var själv närmast golvad av det jag fick se.

Men jag spelade aldrig ens ut Sonic Adventure, därför att spelet var i hög grad trasigt. Kontrollen var alldeles för oprecis för de hastigheter som Sonic färdades i och kameran levde sitt eget liv. I dag känns detta som ett av de Dreamcastspel som åldrats med minst värdighet. 1999 var det dock det vackraste jag någonsin hade sett på en TV-skärm.

Soul Calibur (Dreamcast)
Dreamcast hade en smått fantastisk premiärlineup i väst med en otrolig variation och hela 19 spel. Namcos Soul Calibur var utan tvekan det absolut snyggaste av dem alla. Det var en arkadkonvertering så perfekt att den till och med överglänste arkadspelet.

Med en tajt kontroll och grafik som fick många att gnugga ögonen i tvivel. Soul Calibur visade att Dreamcast var next-gen på allvar.

Halo: Combat Evolved (Xbox)
Det går knappast att överskatta Halos betydelse för Xbox både då och senare. Utan Halo är det mycket troligt att Xbox fått en plats i historien som en misslyckad konsol och Microsoft gett upp försöken att få in en fot i spelbranschen.

Bungies mästerverk övertygade en hel generation tvivlande spelare att FPS visst gick att spela på konsol och förändrade även min syn på genren. Halo bröt ny mark på flera sätt. Men framför allt var det bedårande vackert och visade vad Microsofts nya kraftpaket gick för direkt vid premiären.

***

Exemplen kan säkert göras fler, men med handen på hjärtat vimlar det inte av lanseringstitlar som spränger gränser och visar att de tillhör en ny generations hårdvara. Dessa titlar får vi vanligtvis mot slutet av varje generation. Det är egentligen helt naturligt, men nog är det extra roligt att få den där next-gen-känslan direkt när en ny konsol lanseras. Spel som får våra gamla konsoler att kännas uråldriga över en natt.