Det som började som ett VR-spel och sedan blev en halvbra Xbox One-titel fick sig en renovering och nyrelease till Switch i fjol. Nu har den kommit till Xbox One och PS4. Är New Super Lucky’s Tale värt din tid?
Super Lucky’s Tale blev, högst ofrivilligt, en sorts lanseringstitel när Microsoft dundrade ut sin splitter nya Xbox One X. Spelet var förstås aldrig tänkt att visa vad konsolen gick för, och faktum är att även om Playfuls gulliga plattformare inte var utan förtjänster led det av en rad basala brister.
Jag recenserade Super Lucky’s Tale på spelsajten Loading när det begav sig. Recensionen är borta eftersom sajten försvann utan förvarning, men betyget och en sammanfattning sparades här på bloggen. 6/10 var vad jag ansåg att det var värt. Min främsta kritik mot spelet rörde rätt basala delar: kamera och kontroll.
Lilla Lucky var en mysig karaktär, musiken var trallvänlig och banorna helt OK. Men kameran gick inte att rotera och kontrollen kändes lite som att gå på hal is. När både kontroll och kamera brister i ett plattformsspel vet man att det har problem.
I New Super Lucky’s Tale har Playful åtgärdat dessa brister. Rörelseschemat är detsamma, men kontrollen är betydligt tajtare och kameran går nu att rotera i 360 grader.
I grunden är det samma spel, men allt är lite omarbetat, mer ombonat och tillfixat. Svårighetsgraden är lite lägre eftersom det nu faktiskt går att tajma hoppen vilket var svårare i det trasigare Super Lucky’s Tale och tipsen är utströdda längs banorna.
Den ständigt hjälpande handen gör att New Super Lucky’s Tale i ännu högre grad än föregångaren känns som ett spel för de små. Även den som ignorerar alla hjälpskyltar och tips kommer kunna skutta genom detta på kanske sex timmar. Det saknar utmaning och ger därför inte den där speciella känslan av att man vill försöka nå den där till synes omöjliga avsatsen för att kunna finkamma allt banan har att erbjuda. Inget här känns oåtkomligt eller svårt.
Spelets styrka är att det är hyggligt varierat. Här finns såväl tre- som tvådimensionella banor, pussel och annat som gör att spelupplevelsen aldrig känns enahanda. Luckys rörelsemönster – han kan även gräva under marken som en grävling – bidrar också till en varierad spelkänsla.
New Super Lucky’s Tale består av fem hubbvärldar från vilka man kan låsa upp dörrar genom att, som brukligt i den här genren, samla. I det här fallet sidor till en magisk bok. Särskilt roliga är hubbvärldarna emellertid inte.
Jämfört med de bästa plattformsspelen som släppts de senaste åren, där det fantastiska Yooka-Laylee and the Impossible Lair är min personliga favorit, väger New Super Lucky’s Tale ganska lätt. Det gör inget direkt fel, men det går väldigt försiktigt på en stig som varit upptrampad sedan 25 år tillbaka och vågar inte riktigt ta ut svängarna.
Detta gör det svårt att argumentera för varför någon ska välja New Super Lucky’s Tale framför de bästa spelen i genren. Även om jag absolut har haft några trevliga stunder med det.