1990-talet var katastroffilmernas decennium. Det spottades ut filmer med katastroftema: det var meteoriter i Deep Impact, vulkaner i Volcano och Dante’s Peak, orkaner i Twister, utomjordisk invasion i Independence Day och fartygshaverier i Titanic. Trenden fortsatte en bit in på 2000-talet med Den perfekta stormen, A Day After Tomorrow, Poseidon och förstås 2012.

Sedan dess har trenden dött ut lite och ersatts av trötta superhjältefilmer. Men fortfarande släpps det emellanåt filmer med undergångstema. Greenland med Gerard Butler är den senaste.

Den följer samma tema som de allra flesta: en helt vanlig familjs kamp för överlevnad. Det äkta paret, som kämpar för sitt äktenskap och kommer varandra närmare i krisens stund. Ett barn som måste räddas. Det enda som saknas här är egentligen ett husdjur, men det känns ganska skönt att de inte skohornade in även den klyschan.

Överlag är detta ganska habil underhållning. Det är rappt berättat, men nackdelen är att vi aldrig lär känna några andra karaktärer vid sidan om mamma, pappa, barn som står i centrum. Det finns sällan tid till karaktärsutveckling i katastroffilmer, men det gör också att när folk dör så bryr man sig inte nämnvärt.

Berättelsen tar några inte helt väntade svängar innan den når det för genren så ofta tillrättalagda slutet.

Även om folk verkar ta jordens undergång med förvånansvärt stort lugn och det finns några missade tillfällen att skapa lite känslosås här och var, blir jag under filmens två timmar rätt underhållen. Det är bitvis ganska spännande och välgjort, även om effekterna inte alls har den där wow-känslan som 2012 bjöd på.

Jag går alltid in med återhållsamma förväntningar när jag ser den här sortens filmer. Med det sagt skulle jag säga att Greenland var snäppet bättre än jag hade trott.

Betyg: 3/5