Det finns vissa år i spelbranschen som sticker ut lite extra. 1998. 2000. 2007. 2013.
2021 är ett år som lider av sviterna av den skada som pandemin åsamkade spelbranschen under 2020. Nästan hälften av alla spel i produktion just nu är försenade. Vi hör om spel som skjuts fram till 2022 varje vecka, och ingen är ett dugg förvånad. För egen del gör det ingenting eftersom detta lite luftigare år har tillåtit mig att gå igenom backloggen.
Men för 20 år sedan såg det helt annorlunda ut. Spelåret 2001 var ännu ett sådant där magiskt år då allt verkade möjligt. Vi hade just tagit steget in i ett nytt millennium, två nya konsoler var på ingång varav en kom från ett företag som gjorde debut i konsolbranschen.
Den döende Dreamcast fick detta år några sista storslagna spel: Shenmue II och Phantasy Star Online satte punkt för en väldigt kort men intensiv resa för Segas sista konsol. Det var några av den generationens allra bästa spel i mina ögon, men nådde förstås inte den publik de förtjänade. Andra projekt konverterades till Sonys, Microsofts och Nintendos konsoler. Vissa lades ned.
Under 2001 lanserades Xbox och Gamecube i Nordamerika, båda kom till Europa våren efter. Genom Microsofts och Nintendos nya konsoler fick vi stilbildande spel som Halo, men också magnifika bagateller som Super Monkey Ball och det kanske något underskattade lanseringsspelet Luigi’s Mansion.
Sonys PlayStation 2, som hade lanserats året före, fick upp farten rejält under 2001. Då släpptes klassiker som Silent Hill 2, GTA III, Devil May Cry och Ico.
Det fanns kort sagt hur mycket som helst att spela oavsett vilken konsol du ägde. För 20 år sedan såg vi också två konsollanseringar som, olikt dem 2020, erbjöd ett gäng riktigt bra lanseringsspel.
Xbox hade förstås Halo, Dead or Alive 3 och några till. Gamecube hade förutom det fantastiska Super Monkey Ball och Mario-ersättaren Luigi’s Mansion (som sågs som en besvikelse eftersom alla ville ha ett nytt Super Mario i 3D) även det galet snygga Star Wars Rouge Squadron II: Rouge Leader. Detta visade att Gamecube, sitt lekfulla utseende till trots, var en kompetent next gen-maskin som kunde överträffa PS2 och tävla med Xbox. Till den europeiska lanseringen våren 2002 hade listan av spel vuxit betydligt och inkluderade nu även Sonic Adventure 2: Battle, Donald Duck: Quack Attack och ett flertal sporttitlar.
Den sjätte konsolgenerationen hade fyra konkurrenter på konsolmarknaden, och de kom i efterhand att bli definierade helt olika: PS2 blev den mest framgångsrika konsolen någonsin (den toppar fortfarande försäljningen bland stationära konsoler), Xbox blev en kostsam inträdesbiljett till branschen för Microsoft men sålde ändå något bättre än Gamecube, som sågs som ett misslyckande men i efterhand har fått lite av en upprättelse och krypande blivit något av en kultkonsol med kraftigt stigande spelpriser på retromarknaden. Slutligen Dreamcast, som var Segas bästa konsol med några av tidernas allra bästa och mest innovativa spel men där företaget helt enkelt inte hade råd att marknadsföra den.
2001 var det i praktiken över för Sega medan resan bara hade börjat för Xbox och Gamecube. Denna sjätte generation ligger mig varmt om hjärtat. Dreamcast, PS2, Xbox och Gamecube var fyra helt olika maskiner med olika styrkor och svagheter. Alla fyra fick oförglömliga spel, alla hade roliga tillbehör som utvecklade spelandet och samtliga var värda att äga. De hade kort sagt karaktär. Sedan dess har Sonys och Microsofts konsoler alltmer kommit att likna varandra, och under den senaste generationen har de flesta spel jag spelat funnits till både Xbox och PlayStation. Jag hade kunnat köpa dem till endera format.
2001 är ett speciellt år för mig personligen även av andra skäl. Det var året jag tog studenten, flyttade hemifrån och tog mina första stapplande steg ut i vuxenlivet. Jag kan konstatera att mycket som jag då planerade inte riktigt blev som tänkt. På gott och ont. Som det brukar vara, såväl i spelbranschen som i livet i övrigt.
