Mot slutet av året fyller jag 40. En svindlande siffra. Jag känner mig inte riktigt så gammal, men som en klok kollega sade bor det en pojke i varje vuxen man.
I år fyller även mitt TV-spelsintresse jämnt: 30 år. Tre decennier känns som en oerhört lång tid. Det var inte första gången jag upplevde ett TV-spel, men någon gång 1991 började mitt liv som gamer. Det var då jag blev tagen av Sonic the Hedgehog och fick ärva min brors Mega Drive. När hans spelintresse avtog, tog mitt fart på allvar. Och sedan har det aldrig släppt, bara vuxit och utvecklats. Genom både sorg och svårigheter har det funnits där i bakgrunden. Ibland som en välkommen paus från något jobbigt, ibland som ett sätt att njuta lite extra av goda tider.
Utvecklingen i branschen har varit obeskrivlig under dessa år. Ingen hade vid 90-talets början kunnat föreställa sig hur spelen skulle se ut på 2020-talet. Jag trodde nog att vi nått så långt det gick när PlayStation och Saturn gav oss 3D. Lite som när Bill Gates 1981 uppges ha sagt att 640K minne skulle räcka för alla framtidens datorer (tyvärr har det visat sig att han aldrig sagt så, men varför förstöra en bra historia).
Mitt allra första spelminne är från Commodore 64, en konsol som fortfarande ligger i sin kartong här hemma. Ett bilspel satte sig på näthinnan. Jag måste ha varit någonstans i sjuårsåldern och imponerades oerhört av den krossade vindrutan i Test Drive.
Jag har vissa minnen av Alex Kidd och Hang On på Master System samt av Duck Hunt och en del andra spel på Nintendos tidiga konsoler. Det fanns en enkel glädje i spelen på den tiden, något som vi inte ser lika ofta längre.
Det betyder inte att man inte kunde bli golvad av det tekniska. Jag minns hur imponerad jag var av Super Mario World på klasskompisens Super Nintendo, även om jag som Sega-kille gjorde mitt bästa för att dölja det.
Sanningen var dock att Mario aldrig tilltalade mig. Jag hade ju Sonic där hemma, och några av mina starkaste barndomsminnen har jag tillsammans med Segas blå igelkott. Som när jag dog medvetet på den enkla Star Light Zone i Sonic the Hedgehog bara för att få chansen att lyssna till musiken en gång till. Eller den stolta känslan när jag utan att dö en enda gång klarade ut Sonic 2. Och, förstås, när jag tog de första stegen i det då bedårande vackra Sonic Adventure och kände att, fasen, framtiden är här nu.
Jag minns lika väl när jag äntligen tog mig hela vägen i det utmanande Truxton. På den tiden gick det inte att spara och fortsätta en annan dag, så hela spelet måste spelas i en vända (alternativt fick spelet pausas till nästa dag). Jag fick helt enkelt pausa en hel dag när vi skulle på bröllop.
Minnena från de tidiga 3D-åren flashar också förbi. Tomb Raider var en revolution, aldrig hade ett spel varit så levande, så realistiskt. Resident Evil hade samma effekt på mig: att bli jagad av en zombie i de trånga korridorerna med tankkontroller som gjorde mig lika rörlig som ett kassaskåp gav en känsla av skräckblandad förtjusning.
Jag har också fantastiska minnen från Dreamcaståren som sitter djupt i spelsjälen. Det ultrarealistiska Shenmue var som inget annat spel jag upplevt. Jag skakade rumpa i übercharmiga Samba de Amigo. Jag kände mig som en pionjär när jag med trevande steg gick online i Phantasy Star Online. Och jag golvades av grafiken i Soul Calibur och kunde inte förstå hur spel någonsin skulle kunna bli vackrare än så.
Jag minns förstås också kraschlandningen på ringvärlden i det allra första Halo, jag kommer ihåg känslan av att ratta en Ferrari längs Skeppsbron i Project Gotham Racing 2 och den fantastiskt underhållande resan i Resident Evil 4 på Gamecube.
Om det finns något jag kommit fram till under dessa 30 år, är det att spel är viktigt. På riktigt. Nej, det är inte på liv och död, det är inte viktigare än familj, jobb och hem. Men spel är faktiskt något viktigt i mitt liv, och detta har visat sig allt tydligare ju äldre jag blivit.
Spel är en form av avkoppling, rekreation och ger inspiration som ingen annan konstform ger. Den skiljer ut sig genom att vara interaktiv, den kräver så att säga något tillbaka av mig.
Resan tar inte slut här. Jag har ingen aning om jag kommer att spela i ytterligare 30 år. Men jag vet hur mycket mitt spelintresse har gett mig genom åren och ser framför mig många fina år med en handkontroll i händerna.
När jag tänker tillbaka på många av de konsoler jag ägt och spelat (i varierande grad) på, är det bland annat nedanstående spel som dyker upp först på näthinnan. Så, avslutningsvis, en liten snabb vandring längst avenyn av spelminnen!
Commodore 64: Test Drive
Master System: Alex Kidd, Hang On
Mega Drive: Sonic 2, Sonic & Knuckles, Truxton, Quackshot, World of Illusion
Sega Saturn
Tomb Raider, Sega Rally, Resident Evil, Sonic R, Road Rash
Gamecube
Resident Evil 4, Super Monkey Ball, F-Zero GX, Resident Evil (remake), Starfox Adventures
Dreamcast
Sega Rally 2, Metropolis Street Racer, Jet Set Radio, Resident Evil Code: Veronica, Shenmue II
Xbox
Halo, Project Gotham Racing 2, Ninja Gaiden, Silent Hill 2, Midtown Madness 3
Xbox 360
Halo 3, Alan Wake, BioShock Infinite, Sonic & All-Stars Racing Transformed, Condemned: Criminal Origins
PlayStation 3
The Last of Us, Uncharted 2, Uncharted 3, Puppeteer, MotorStorm
Xbox One
Forza Horizon 4, Rise of the Tomb Raider, Inside, Metro Exodus, Resident Evil 2 Remake
PlayStation 4
Dreamfall Chapters, Detroit: Become Human, God of War, Uncharted 4, Tearaway Unfolded