Wii-spelet Sonic Colours är ett av de mest omtyckta av Sonics spel på denna sida millennieskiftet. Nu har det kommit en remaster, och den visar sig vara den trevligaste Sonic-upplevelsen på många år.
Sonic har inte haft det lätt. Under de senaste 23 åren har det släppts massor av spel och knappt ett enda av dem har varit riktigt bra. De bästa har varit godkända, de sämsta helt förfärliga. Om det är ett spel som förtjänade en remaster var det dock Sonic Colours. Eftersom jag missade Wii-spelet när det begav sig är jag extra glad att sätta tänderna i det nu ett drygt decennium senare.
Dr Eggman, tidigare känd som Dr Robotnik, har byggt en gigantisk nöjespark som Sonic och Tails gladeligen hoppar in i. Den råkar vara fylld av märkliga utomjordiska varelser som Eggman är intresserad av för att alstra energi till sitt nya vapen. Säg hej till de små filurerna kallade wisps.
I dessa finner vi Sonic Colours unika inslag. De har använts i senare spel också, men här introducerades de för första gången. Wisparna fungerar som en sorts power-ups och ger Sonic unika förmågor, om än bara för en kort stund. ”Det har jag svårt att tro”, konstaterar Tails skeptiskt i inledningen, men detta inslag fungerar faktiskt tämligen bra och särskiljer Sonic Colours från andra spel i Sonics långa karriär.
Totalt finns det nio stycken wispar att låsa upp, varav en är helt ny i denna remaster, och eftersom alla inte är tillgängliga från start ger upplägget ett mervärde genom att man kan återvända till redan avklarade banor och ta sig förbi tidigare omöjliga hinder.
Mycket är annars sig likt. Sonic springer, studsar och rullar fram över rampar och plattformar, och det liknar inte sällan ett självspelande piano. Detta äventyr sticker emellertid ut genom att fantasin är mer sprudlande här än i de flesta andra Sonic-spel. Sonic springer över stora bakelser och krossar pepparkakor längs vägen, gräver sig genom gräddtårtor, glidflyger och går på vatten (!).
Sonic Colours gör onekligen skäl för namnet. Det är ett av de mest färgglada Sonic-spelen jag någonsin lagt vantarna på, och det sägs i de mest positiva ordalag. Det är nämligen både vackert och smakfullt, inte huvudvärksframkallande. Aquarium Park är underbar att vistas i, och den trallvänliga musiken gör resan ännu mer angenäm.
Kvaliteten på världarna är däremot lite svajig. Sweet Mountain liknar nästan något från Rayman Legends, vilket är ett beröm jag sällan ger ett Sonic-spel, men i Starlight Carnival får vi åter bekanta oss med väldigt röriga banor där jag inte sällan känner att jag förlorat all kontroll över vad som sker.
Samtidigt som en traditionalist som jag tvingas konstatera att väldigt mycket som definierade de äldre Sonic-spelen inte längre finns kvar (bara en sådan sak som att antalet liv inte längre är begränsat gör ringsamlandet rätt meningslöst), kan jag heller inte förneka att jag har roligt genom hela Sonic Colours. Det är snabbt, sprudlande och ambitiöst. Kort och gott ett Sonic med självförtroende, ett spel som inte ber om ursäkt för vad det är.
Vi skuttar genom sju världar och totalt närmare ett 40-tal korta banor. Med betoning på korta. En genomsnittlig spelare springer igenom Sonic Colours på en handfull timmar, men den som vill hitta alla gömda stjärnor och annat kan lägga till några timmar på speltiden.
Sonic Colours får mig att tänka på Sonic Lost World. Det spänner bågen och vågar göra nya saker. Allt är inte bra, ibland faller det platt och inte sällan blir det för mycket på en gång för att kännas genomtänkt. Men jag gillar ambitionsnivån, och inslaget med förmågor som Sonic kan låna en kort stund för att exempelvis gräva sig genom marken eller skjuta sig upp som en raket är inte alls dumt.
Detta är en stabil remaster. Spelet har definitivt fått sig en rejäl ansiktslyftning jämfört med Wii-versionen. Spelmässigt flyter det riktigt bra på Xbox Series X (Switchversionen uppges däremot ha en del problem). Det som inte riktigt håller modern standard är mellansekvenserna, som är uppskalade och inte alls har samma skärpa som resten av spelet.
Summa summarum är Sonic Colours Ultimate långt ifrån den ultimata Sonic-upplevelsen. Men denna remaster är gjord med omsorg och känns definitivt, trots att det är ett äldre spel, som ett steg framåt efter Sonic Forces. Det känns lite hoppfullt.