Playground har putsat och pillat och skapat ett av de bästa racingspelen någonsin. Men det är inte utan skavanker.
Jag börjar uppe på en aktiv vulkan. I en bil nedsläppt från ett flygplan. I tidigare spel har vi tävlat med både jetplan och ånglok mot mållinjen, så om det är något vi lärt oss med åren är det att inget är för galet för Forza Horizon.
Forza Horizon har alltid varit ett snällt spel som gett spelaren godis utan egentlig motprestation. Här har vi sluppit gnetandet och tragglandet från spel som Gran Turismo för att få tillgång till vrålåken. Forza Horizon 5 är inget undantag. Inom någon minut kör jag på skinande vacker asfalt i en Mercedes AMG One som jag givetvis inte gjort någonting alls för att ”förtjäna”.
Tidigt in i spelet kommer en information upp: ”körda vägar: 3/578”. Det ger genast en indikation på hur stort Forza Horizon 5 är, även innan framtida DLC är släppta. Detta är en massiv öppen värld som är helt fri att utforska i den ordning man själv föredrar. Och spelet uppmanar oss till denna utforskning, både för att hitta gömda bilar och upptäcka nya uppdrag.
Precis som i tidigare delar är det helt upp till spelaren att utforska kartan, som sägs vara 50 procent större än i Forza Horizon 4, utmana andra en-mot-en eller bara köra fram till närmsta utmaning. Belönad blir jag hur jag än gör. Jag får poäng för att köra sönder kaktusar – ja, till och med när jag kör på en motståndare inkasserar jag poäng. Detta är inget nytt för denna femte del, och även om det är puttrigt och behagligt att bli smekt medhårs hela tiden hade jag föredragit att Playground hade börjat belöna min körförmåga i större grad i stället för att kasta poäng över mig när jag genar över ett fält.
Någon har sagt att Forza Horizon 5 är ett ”körspel” mer än ett ”racingspel”.
Forza Horizon 5 är en crossgen-titel, vilket betyder att den fungerar på både Xbox Series X/S och Xbox One. Det går att välja mellan quality mode (grafik) och performance mode (bilduppdatering), spelet rullar bra i båda.
Jag valde quality mode till att börja med för att se vad spelet kunde prestera. Visst är det snyggt. Ljus- och gruseffekter imponerar, bilarna ser fantastiska ut och Mexiko är vackert oavsett väder. Däremot upplevde jag steget från Forza Horizon 3 till 4 som större, i synnerhet när jag skaffat en ny TV och kunde slå på HDR. Det blev nästan som ett generationslyft. Det upplever jag inte här. Det är vackert och snyggt, men känns inte som en ny generation. Laddningstiderna har däremot kapats rejält, vilket får sägas vara den största skillnaden mellan Xbox One och Xbox Series X.
Inramningen i Forza Horizon har alltid varit festivalen, som spelaren ska få att växa genom sina framgångar. ”Berättelsen” och karaktärerna runt denna festival hade jag ärligt talat helst sluppit i Forza Horizon 5. Det är ett evigt tjattrande och jag blir less på att lyssna till personer som låter som billiga turistfångare från första ögonblicket. Jag störde mig på dem i tidigare spel också, men här upplever jag dem som betydligt mer påträngande. De är aldrig tysta.
En försämring som överraskar mig är soundtracket. Jag fastnade för det i båda Forza Horizon 3 och 4, där det fanns en del godbitar som jag lyssnat på otaliga gånger sedan dess. I Forza Horizon 5 hittar jag knappt en enda låt som jag gillar. Inte en enda. Musik är förstås helt och hållet en smaksak, men det förvånar mig att jag inte hittar något trallvänligt när de föregående spelens soundtrack varit så pass bra.
Någon har sagt att Forza Horizon 5 är ett ”körspel” mer än ett ”racingspel”. Det är en relevant distinktion, och ju mer jag tänker på det, desto bättre beskriver det vad detta spel faktiskt är. Det är mer av en körupplevelse än en racingupplevelse, för även om Forza Horizon 5 precis som sina föregångare är proppfullt med racingutmaningar finns det så mycket här som vi normalt inte ser i traditionella racingspel. Det handlar om utmaningar av olika slag som gör spelet mer varierat men som också kan få en och annan racingfantast att undra vad det egentligen är för spel denne spelar.
Forza Horizon 3 bjöd på schyssta vädereffekter i sitt första snöiga DLC, Forza Horizon 4 hade årstider som växlade och gjorde samma banor till nya upplevelser. I jämförelse erbjuder Forza Horizon 5 bara smärre förbättringar på marginalen. Det är lite synd, för i den femte delen i en serie hade vi kunnat vänta oss lite större nyheter än så här. Vi som har spelat de äldre spelen i flera års tid känner igen det mesta.
Jag var till en början ganska återhållsam i min inställning till spelet. Känslan är att jag har sett allt förut och att inget riktigt överraskar. Det var först när jag ställdes inför det längsta racet i Forza Horizons historia, The Goliath, som jag slutligen kapitulerade.
Banan sträcker sig över hela kartan och tar nästan en kvart att ta sig igenom. Jag dundrade genom vildvuxna djungler och ut på öppna fält, besteg berg och gasade mig genom byar och stränder innan det var dags för målgång. Detta är verkligen en sammanfattning av vad racing i Forza Horizon 5 är när den är som allra bäst.
Jag hade hoppats att Playground hade vågat ta ut svängarna lite mer. Kanske erbjuda motorcyklar eller båtar, om inte i huvudspelet så åtminstone som små sidouppdrag. Nu valde de en försiktigare väg och det är helt OK, men det gör mig ganska mätt på hela upplägget ganska fort..
När vi summerar alltsammans handlar Forza Horizon 5 helt och hållet om glädje, och det är precis vad jag vill ha ut av den här sortens racingspel. Men visst känns det lite som att serien stått och stampat ett tag nu.