Under julhelgen såg vi äntligen miniserien Den osannolika mördaren på Netflix, baserad på Thomas Petterssons bok med samma namn.
Jag köpte boken direkt efter den famösa presskonferensen med åklagare Krister Petersson på vilken det offentliggjordes att polisen betraktade Skandiamannen Stig Engström som den sannolike Palmemördaren och lade ned utredningen. Boken är välskriven, en riktig bladvändare, och den lyckades övertyga mig. Nästan helt. Det som saknas i teorin är det där sista beviset. Den rykande pistolen. Eller ett vapen över huvud taget.
För det finns inga konkreta bevis mot Engström, bara massor av indicier. Dessa räcker emellertid för att göra honom till en högst sannolik statsministermördare. Den som läser boken kommer förstå.
Serien gör ett hyggligt jobb med att förklara, men lyckas inte helt göra Engström till den mest sannolika mördaren. Han beslås med osanningar, men så mycket mer konkret än så blir det egentligen aldrig.
I början är det märkligt att se Robert Gustafsson i rollen som den överviktige och självupptagne Engström. Han har en stor plastmask och rollen känns udda eftersom den är tragisk mer än komisk. Insatsen är lite ojämn. Rösten svajar, och tidvis låter Gustafsson lite som Sid i Ice Age-filmerna. Det blir väldigt apart.
Somliga har klagat på det låga tempot, men det tycker jag passar utmärkt. Detta ska inte vara en actionfilm. Däremot är vissa inslag onödiga. Nutidsskildringen av Thomas Petterssons eget grävjobb runt Skandiamannen och hans diskussion med förlaget om boken som ska skrivas känns påklistrad och tillför absolut ingenting. Denna del känns intvingad och hade helt kunnat strykas.
Mer spännande är dåtidsskildringen av Stig Engströms liv och händelserna som ledde fram till mordet på statsministern. Det är välspelat, snyggt och dramaturgiskt välgjort. Efteråt känns Stig Engström som en sannolik mördare och mordet som en ganska slumpmässig händelse. Lite som mordet på Anna Lindh.
Betyg: 3/5