Numera Microsoft-ägda studion Ninja Theory har en ganska bred repertoar. Genom åren har de släppt stabila och ofta underskattade äventyrs- och actionspel som Heavenly Sword och Enslaved men också Kung Fu Chaos till den första Xbox och onlinespelet Bleeding Edge till Xbox One.
Mest kända är de emellertid för det hyllade Hellblade: Senua’s Sacrifice. Det känns som en AA-titel, och den låga budgeten skiner emellanåt igenom. Men det var ett team på blott 15 personer som arbetade på Hellblade och med detta i åtanke är resultatet imponerande.
Hellblade utforskar psykisk ohälsa genom intressanta skildringar av psykoser och slänger in en stor dos nordisk och keltisk mytologi i mixen. Mest troligt har denna annorlunda kombination bidragit till de enorma hyllningar som spelet fått i spelmedia, där det kallats för ett mästerverk och ”ett måste”. Jag är inte alls lika frälst i slutresultatet.
Det finns visserligen en hel del att gilla här. Det mentala spelet runt vad som är verkligt och endast ett resultat av Senuas psykoser är intressant. Rösterna blir påträngande. Ibland hjälper de till, även i stridens hetta, ibland hånar de endast Senua och uppmanar henne att ge upp. De fungerar som två sidor som tampas med varandra.
Jag har inte upplevt den här sortens dialog i något annat spel tidigare, och den måste tillskrivas Ninja Theorys kreativa skärpa. Sättet på vilket de lyckats göra psykosernas alternativa verklighet till en essentiell del av både pussellösning, strider och utforskning är unikt och överlag lyckat.
Striderna fungerar bra till en början. De är väldigt standard med lätt attack, tung attack, block och hoppa undan, men har en skön följsamhet. Det behöver inte vara så mycket mer komplicerat än så här. Däremot blir spelets stridsloop ganska enformig efter någon timme, mycket på grund av att fienderna ser likadana ut och deras attacker aldrig överraskar. Periodvis innehåller dock Hellblade väldigt få strider, och det är faktiskt som bäst då.
Pusslen är av grundläggande karaktär och handlar primärt om att passa in runor med omgivningen. Detta kräver ibland precision på ett sätt som kan vara frustrerande. Det hände mer än en gång att jag tyckte mig ha lösningen men sprang runt och letade efter alternativ när det i slutändan visade sig att jag stod på rätt ställe hela tiden, bara ett fotsteg för långt åt fel håll.
Hellblade är en speciell upplevelse. Ninja Theory har lyckats med berättelsen, atmosfären, ljudbilden och den mentala leken med spelaren genom att göra något spelmässigt relevant av ämnet psykisk ohälsa. Det är ganska unikt och för detta ska de ha cred.
Tyvärr är Hellblade som spel inte särskilt roligt. Jag tvingade mig vidare för att få se vad som hände i berättelsen, inte för att jag såg fram emot nästa område att utforska eller nästa strid, som jag redan visste skulle se exakt likadan ut som den förra. Det är synd, för det finns något väldigt speciellt här. Dessvärre har Ninja Theory inte lyckats skapa en tillräckligt underhållande spelmekanik för att jag ska känna att Hellblade är ett roligt spel jag kan rekommendera.
Spelet tar sig visserligen något efter några timmar, och andra halvan är bättre än den första. Men i slutändan är det just frånvaron av ren spelglädje som sänker betyget ett eller två snäpp för min del.
Betyget skulle landa på en källarsval 6/10.