Jag växte upp med de två Ghostbusters-filmerna. Jag var så pass liten att jag tyckte att de var lite läskiga och förstås greppade jag inte alla skämt. Jag köpte leksakerna och äger både bilen Ecto-1 och Stay Puft-figuren, som finns i någon av alla leksakskartonger i förrådet.
Det blev aldrig en tredje Ghostbusters-film. Alla blev äldre och tiden sprang ifrån alltsammans. Ett tredje manus resulterade så småningom i spelet Ghostbusters: The Videogame (som var överraskande bra!). Den tredje filmen i ordningen med kvinnlig besättning kan vi bara glömma att den finns.
När det blev offentligt att ännu en Ghostbusters-film var på gång var jag minst sagt skeptisk. Nu när jag äntligen har sett den (på Blu-ray) måste jag krypa till korset lite. Ghostbusters: Afterlife är faktiskt en rätt charmig film. Framför allt gillar jag hur de hedrar arvet från den första filmen.
Jag har lite problem med tempot. Den börjar väldigt långsamt för att sedan kasta in tittaren i händelserna på ett fåtal ögonblick. Plötsligt är en 12-åring en fullfjädrad ghostbuster, som om hon inte gjort något annat i sitt korta liv. Jag minns hur karaktärerna i den första filmen fick kämpa lite med sina protonpack innan de lärde sig hantera dem.
Detta är dock detaljer. Som underhållning betraktad är Ghostbusters: Afterlife överraskande välgjord, snygg och full med referenser till den första filmen. Att Bill Murray, Dan Akroyd och Ernie Hudson också dyker upp är en trevlig bonus. Samtidigt som det blir en påminnelse om hur oerhört mycket bättre dessa skådespelare och karaktärer var (är) än vad denna nya film lyckats skrapa ihop.
3/5
