Det har gått tio år sedan Nintendo höll sin förmodligen sista traditionella E3-konferens. Ni vet, chefen på scenen, utvecklare som kliver fram och hyllar den nya spelkonsolen uppblandat med klipp från nya spel. Det är fortfarande så Microsoft gör på spelmässor som E3 (när de inte ställs in som de senaste åren), men det är de i princip ensamma om nu. Tiden har uppenbarligen sprungit ifrån formatet, även om jag personligen inte tycker det.
Anledningen till att jag tänker tillbaka på den där famösa presskonferensen på Nokia Theater i Los Angeles, som leddes av Reggie Fils-Aime, är att den visade hur världsfrånvända och offside Nintendo var vid den tidpunkten.
Jag går tillbaka till mina texter från E3 i juni 2012 för att se vad jag tyckte då. Det visar sig att jag redan där och då kände besvikelse över vad Nintendo visade upp: ”Som helhet kändes Wii U som en Wii 1.5”. Så var det, och det var en uppfattning som delades av många. Det var ingenting med Wii U som kändes ”next-gen” eller ens en gnutta spännande.
Visst såg Zombi U rätt roligt ut, och även om slutresultatet var ganska långt ifrån det som visades i trailern på E3 det året var Ubisofts spel ett av få som faktiskt gjorde något vettigt av Gamepaden till Wii U. Jag gillar det fortfarande.
Problemen med Wii U var många. Succén med Nintendo DS hade lärt Nintendo att med en extra skärm kunde man göra nya spännande saker. Problemet när man försöker överföra detta koncept till vardagsrummet är att uppmärksamheten delas – spelaren måste titta upp och titta ned om vartannat eftersom skärm nummer ett är TV:n. Det är något helt annat än att ha två skärmar i händerna.
Det var det ena feltänket. Det andra var att Nintendo trodde att namnet Wii och ett partyspel hoppackat med konsolen skulle räcka för att upprepa succén. Det är förstås lätt att vara efterklok, men redan 2011 (när Nintendo visade upp Gamepaden men inte själva konsolen) fanns det många frågetecken.
Det tredje problemet med Wii U var att Gamepaden inte alls förenklade någonting. Grunden i succén för Wii var dess enkelhet. Alla kunde förstå. Alla kunde spela. Blotta idén på att ge Gamepaden till mormor var otänkbar. Den tillförde ingenting alls i dansspel som Just Dance. Den var bara en onödig sak att hålla i när man balanserade på brädan i Wii Fit U. Och i de flesta traditionella spel lyckades Nintendo inte göra något vettigt av den alls (i Mario Kart 8 fungerade skärmen som en tuta).
Spola fram till 2017 och det går att förstå att jag, och många med mig, var en smula skeptiska till Switch. Efter fem år av världsfrånvända utspel från Nintendos sida och katastrofala försäljningssiffror, kändes det nästan som att de var ute ur matchen. Lyckligtvis blev Switch spelhistoriens största comeback.
I dag är Nintendo ett framgångsrikt företag igen. Men gamla företagstraditioner lever ändå vidare. Nintendo är fortfarande långt efter Sony och Microsoft när det kommer till onlinelösningar, exempelvis, och de vägrar konsekvent att göra sitt gigantiska spelarv tillgängligt på ett för kunden attraktivt sätt.
Succén för Wii, fiaskot för Wii U och därefter succén för Switch gör oss medvetna om att det kan gå hur som helst nästa gång. Det är lite av charmen med Nintendo.