Innan Compulsion Games gjorde det lite udda We Happy Few släppte de ett annat annorlunda spel som hette Contrast.
Det är precis som det förstnämnda spelet lite grovt i kanterna och har vissa uppenbara brister, men också en rad styrkor värda att lyfta.
Styrkan i Contrast, förutom vissa fina franska 20-talsmiljöer, är leken med ljus och skuggor. Gameplay bygger på att hoppa mellan den verkliga världen och skuggvärlden.
Vi får följa flickan Didi i hennes fantasivärld. Som hennes låtsaskompis verkar man i skuggorna, vilket betyder att man bara kan se skuggorna av människorna och höra deras röster. Det går att hoppa in och ut ur skuggvärlden med ett knapptryck.
Det kan låta enkelt, men det är inte helt intuitivt alla gånger. Det är lite för lätt att hoppa ur den tvådimensionella skuggvärlden och falla mot ens död. Jag fastnade vid ett hisspussel som drev mig till vansinne. Inte för att jag inte visste hur jag skulle göra utan för att kontrollen gjorde det så komplicerat.
Det tar en liten stund innan hjärnan ställer om och jag ser plattformar att klättra på i stället för platta skuggor. Men när detta väl har etablerats i huvudet går det som på räls. Nästan. Det finns smått magiska stunder i Contrast, som när man skuttar över skuggorna på Didis bråkande föräldrar, liksom på behörigt avstånd men ändå alldeles i närheten. Men ibland blir det bara omständligt, som när man ombeds putta lådor för att öppna dörrar.
Efter ungefär fem timmar är det över. Contrast är mest av allt ett intressant experiment som inte riktigt håller hela vägen in i mål. Men det visar på den fantasi och uppfinningsrikedom som finns hos Compulsion Games, vilket vi även fick prov på i We Happy Few. Studion är just nu i full utveckling av ett kommande Xbox-spel som inte blivit utannonserat än. Jag är full av förväntan inför vad det kan tänkas bli.