Jag byter inte telefon jätteofta. Faktum är att jag utan omsvep kan räkna upp vilka telefoner jag haft de senaste tio åren. Och lite till.
Sedan jag övergav Iphone efter vad jag tyckte var en urtråkig Iphone 4S (jag hade den i någon vecka innan jag sålde den) har jag hållit mig troget till Samsung i tio års tid. Inte för att jag är märkestrogen för sakens skull, utan för att jag kommit att bli van vid gränssnittet. Det finns ingen inlärningskurva, allt klaffar från första sekund och jag behöver inte tänka på att lära mig något nytt. Precis så som jag antar att många Iphone-användare resonerar när de byter upp sig.
Från Samsung Galaxy S3 har jag gått till S6, Note9 och innan jul damp den senast beställda telefonen ned, några veckor efter inköpstillfället då den var en specialmodell: den röda Galaxy S22 Ultra. Detta är vad Samsung tidigare kallade Note-serien.
Varför S22 Ultra?
Hur blev det så här då? I februari konstaterade jag, just angående Galaxy S22 Ultra, att ”det räcker inte, Samsung”. Dels klagade jag över hur lik min gamla Note9 den var, dels kritiserade jag priset. 14 000 kronor för den billigaste modellen med 128 gb lagring är hutlöst. Och det är det. Men nu köpte jag förstås min S22 Ultra på Black Week och fick 512 gb-modellen för drygt 12 000 kr.
Jag valde mellan S22 Ultra och Sonys Xperia I IV, det som slutligen vägde över till S22 Ultras fördel var dels kameran och dels den stora skärmen.
Första intryck
Det finns något som kallas out of the box-experience. Rent konkret handlar det om känslan som förmedlas när vi packar upp en ny vara. Detta verkar ha blivit allt mindre viktigt för elektroniktillverkarna. Nu handlar det i stället om att krympa kartongerna och bifoga så lite tillbehör som möjligt. När du köper en ny telefon får du oftast inget annat än bara själva telefonen. Ingen laddare. Inga skal.
Mitt första intryck när jag öppnar kartongen är att Samsung halverat storleken på kartongen sedan Note9. Det är inte mycket till upplevelse att packa upp telefonen, direkt.
Galaxy S22 Ultra är dock en smäcker pryl. Min specialbeställning av modellen med 12gb RAM och 512gb minne med ljusröd baksida visar sig vara ett gott val, men jag önskar att den hade varit röd hela vägen runt i stället för att ha svarta kanter. En petitess, förstås, men ändå.
En direkt jämförelse med min tre år gamla Note9 visar till en början en förvillande likhet. Men S22 Ultra bjuder på ett antal nyheter. Kameran är bättre och betydligt mer mångsidig, exempelvis, och vissa små finesser tas tacksamt emot.
En sak jag däremot inte gillar är att S22 Ultra både har gigantiska så kallade camera bumps och inte lyckas dölja frontkameran utan låter den ligga i skärmen, vilket ger den välbekanta svarta ringen som stör. Det är fult och känns gammaldags. Apple har åtminstone gjort något konstruktivt med detta fält (”Dynamic island”). Jag utgår från att Samsung kommer förändra detta till nästa modell.
Något jag verkligen gillade med Note och nu S22 Ultra är S Pen. Att skriva på skärmen, att göra noteringar och markera text är något jag vant mig vid de senaste åren, och det hade känts märkligt att ha en telefon som saknar denna funktion. Och visst är det skönt att slippa ladda telefonen varje dag, men detta är å andra sidan något jag vet kommer försämras med tiden.
Summa summarum
Samsung Galaxy S22 Ultra är en toppenfin telefon. Men den känns snarare som en försiktig evolution av Note-seriens trotjänare än en revolution, och svaret på frågan om den är värd att uppgradera till är helt beroende av vilken telefon du har i dag. I mitt fall är det framför allt den förbättrade batteritiden och den toppenfina kameran som sticker ut – annars är S22 Ultra inget gigantiskt lyft och inget jag inte hade klarat mig utan.