När jag rensade inför min senaste flytt hittade jag en gammal biobiljett. Den var ljusblå och så urblekt att jag med nöd och näppe kunde urskilja titeln på filmen jag hade sett genom att hålla den upp mot ljuset. Men jag visste förstås vilken det var.
Den 16 januari 1998 såg jag James Camerons storfilm Titanic på bio första gången. Det skulle bli totalt tre biobesök. Vid den här tiden, på högstadiet, var jag helt betagen av historien om Titanic, så filmen var förstås en högtidsstund.
Nu i februari går filmen upp på bio igen, denna gång i 4K och 3D, i utvalda länder. Så här gör man ibland med stora och omtyckta filmer. Filmens 25-årsjubileum var dock egentligen i december 2022 då filmen hade amerikansk urpremiär den 19 december 1997. Till Sverige kom Titanic i januari.
Jag tycker fortfarande att det är en bra film, väldigt välgjord med ett strålande soundtrack av James Horner. Leonardo DiCaprio gör en bra rolltolkning, men det är förstås inte skådespelarprestationerna utan effekterna som gör filmen mest sevärd. Ur detta perspektiv har Titanic åldrats väldigt bra trots att ett kvartssekel har gått.
Den förblir den bästa katastroffilmen. Filmer som Dante’s Peak, Volcano eller 2012 kommer inte i närheten. Allt började med James Camerons idé om att göra en film om ”Romeo och Julia ombord på Titanic”. Det blev en rätt framgångsrik idé i slutändan.
