Det har jämförts med storheter som BioShock, Fallout och Prey. Men Mundfishs debutspel dryper även av en egen identitet, uppfinnarglädje och en art design att dö för. Frågan är bara om helheten är större än de enskilda delarna.
Ända sedan jag såg den första bilden från Atomic Heart har jag varit nyfiken och sugen på att få spela det. Spelets design har varit slående från första början och fått det att stå ut från mängden. Jag har samtidigt närt vissa tvivel om huruvida slutprodukten verkligen skulle bli så bra som den framställdes som. Nu vet vi svaret.
Atomic Heart utspelas i en alternativ version av 1950-talets Sovjetunionen. Den socialistiska staten, stärkt av segern i kriget, har genom hjärnimplantat för kommunikation och utveckling av robotik skapat ett Utopia högt uppe bland molnen. På svävande öar passas människorna upp av androider, som både sopar gator och agerar betjänter för mänskligheten. Vi pratar alltså om ett slags postarbetssamhälle där människan inte längre behöver jobba. Men allt spårar förstås ur när den senaste uppfinningen, Kollektiv 2.0, ska lanseras och robotarna plötsligt vänder sig emot människan.
Premissen är knappast unik. Vänner av populärkultur kan peka på allt från BioShock till Terminator och Prey. Men den fungerar. Influenserna är som allra tydligast inledningsvis. När jag under spelets första minuter strosar längs gatorna och ser statyerna och den sovjetiska symboliken påminns jag om Andrew Ryans undervattensdystopi i det första BioShock och hyllningen av konstitutionens grundare i Infinite.
Det är lite synd att inledningen av Atomic Heart inte bara känns inspirerad av utan rent av stulen från Irrational Games spel. Samma haktappande känsla som jag fick då för tio år sedan får jag inte nu. Kanske beror det delvis på att Mundfish inte riktigt besitter samma fingertoppskänsla som Ken Levines numera insomnade studio.
Trots att jag länge sett fram emot att lägga labbarna på Atomic Heart tar det tid för mig att komma in i spelet och känna något slags harmoni. De inledande melee-striderna känns aviga, och redan efter att ha dängt ett fåtal robotar med 70-talsdoftande porrmustasch med min yxa börjar jag känna mig lite mätt. Lyckligtvis blir striderna roligare så snart jag får tillgång till bättre vapen och framför allt fler förmågor. Det där härliga flytet som riktigt bra FPS kan erbjuda infinner sig emellertid aldrig här.
I vanliga fall hade jag fallit pladask för den semifuturistiska sovjetiska designen som präglar spelets miljöer. Men givet vad som händer i vårt närområde just nu lämnar det i stället en unken smak i munnen. Jag kan inte njuta av miljöerna som jag annars hade kunnat.
Detta är förstås inte Mundfishs fel, egentligen. Men tajmingen med ett spel som utspelas i en extremt sovjetnostalgisk miljö, där vi inledningsvis möts av Ledarens tal samtidigt som soldaterna paraderar, känns ungefär lika tokig som när Microsoft avtäckte en ny generations intelligent spionkamera kallad Kinect samtidigt som Edward Snowden avslöjade hur övervakade vi ständigt är.
Atomic Heart har flera väldigt uppenbara inspirationskällor. Inledningen är onekligen som hämtad ur BioShock Infinite. Men gameplay känns ganska annorlunda jämfört med Irrationals tio år gamla mästerverk, och framför allt griper inte berättelsen tag alls på samma sätt.
Det skulle finnas så mycket att utforska i detta alternativa universum – kontrafaktisk historieskrivning är trots allt oerhört kittlande. Men Mundfish lyckas inte matcha den värld de byggt med en lika spännande och engagerande berättelse. Trots mitt initiala intryck av motsatsen är berättelsen faktiskt väldigt grund. Och då faller tyvärr mycket av upplevelsen. Det går naturligtvis att ha roligt ändå, i synnerhet om man gillar gameplay, att samla skrot och upptäcka hemligheter.
Mitt främsta problem med Atomic Heart är inte att det är så uppenbart inspirerat av andra spel i genren eller ens att spelet närmast pratas sönder av alla precis hela tiden. Nej, det handlar om den osympatiske huvudkaraktären. Det är väldigt svårt att ge sig in i ett ganska långt spel och ständigt känna antipati med den så kallade hjälten som är dryg och oförskämd mot alla i sin omgivning. Varför de har valt att göra honom så är svårt att förstå.
Atomic Heart är absolut inget dåligt spel. Gameplay är stabilt, grafiken oftast bra, art designen strålande och soundtracket håller hög klass. Men det är inte bäst på någonting och efter några timmar känns inget särskilt unikt längre. Jag saknar flytet från Halo Infinite och Titanfall 2 och den starka och genomtänkta storyn från BioShock-spelen. I slutändan står alltjämt spelets design där som dess främsta styrka. Resten är ”bara” bra eller hyggligt.
Mundfish erbjuder en skruvad värld med både bisarra bossar, skumma miljöer och en nymfomanisk kylskåpsliknande robot som mer än gärna uppgraderar ens vapen. Atomic Heart är högt och lågt, minst sagt, men tyvärr håller det inte riktigt ihop till en lika välsvarvad helhet som många av sina inspirationskällor.