Görs det film för vuxna människor fortfarande? Den som tar en titt på vilka filmer som går upp på bio, eller bara läser nyheter om kommande storfilmer från den amerikanska filmbranschen, kan lätt tro att så inte är fallet. Även om det är en liten överdrift är det inte så långt från sanningen. Hur blev det så här?
Sedan jag fick barn ser jag inte lika mycket på film som jag brukade göra. Jag tror emellertid att det även har en hel del med det förändrade filmlandskapet att göra. Givetvis abonnerar vi på flera streamingtjänster, och räknar man in skattefinansierade SVT Play blir det en hel del material att scrolla genom. Det blir överväldigande, vilket ofta resulterar i att jag ser något jag redan sett förut. Eller ger upp.
Men det handlar inte bara om mina förändrade vanor. Klippet på när Matt Damon sakligt och begripligt förklarar hur filmbranschen har förändrats sedan streamingtjänsterna tog över är lika upplysande som det är tragiskt att se. (I ett lite äldre klipp beskriver Anthony Mackie filmstjärnans död, vilket delvis har med denna utveckling att göra.)
Damon pekar på något uppenbart men likväl viktigt – vi konsumerar inte film på samma sätt som förr. Då gick en film upp på bio och drog in kanske hälften av sina totala intäkter i bästa fall. Sedan släpptes den på DVD och Blu-ray och drog in den resterande hälften genom försäljning direkt till kund och till uthyrare. Detta betydde att även filmer som inte gick så bra på bio, eller släpptes direkt till DVD, hade en chans att få tillbaka intäkterna på lite sikt.
Så är det inte i dag. Filmen kan förstås säljas till olika streamingtjänster, men det förefaller som att Netflix, HBO och de andra giganterna inte betalar särskilt bra. Dessutom producerar de mycket eget material vilket sannolikt påverkar vilka andra filmer som köps in och när.
Streamingtjänsterna är utmärkta för serier. Man kan sträcktitta eller titta i sin egen takt. Men de är inte lika bra för film. Dels för att det enorma utbudet gör det hopplöst svårt att välja en film att se just den kvällen, och en film innebär att man investerar en hel kväll. Men också för att modellen urgräver intäktssidan för filmbolagen och gör dem fegare.
Det är minst sagt besvärande att se hur världens största filmbransch, den vi kort och gott brukar kalla ”Hollywood”, har förändrats. Från världens främsta källa till filmkonst till en automatiserad maskin som spottar ur sig superhjältefilmer, remakes och uppföljare. Eftersom den andra änden av inkomstsidan – försäljning och uthyrning – är borta samtidigt som filmer knappast blivit billigare att göra, är det få som vågar satsa på ett annorlunda projekt. Eller bara ett välskrivet drama om vänskap. Tänk Nyckeln till frihet. Den slog inte på bio men fick över tid en allt större fanskara och är i dag älskad i hela västvärlden.
Vi kan förstås beklaga allt detta, och det gör jag med eftertryck. Jag avskyr superhjältetrenden av hela mitt hjärta och jag sörjer en filmbransch som inte finns längre.
Samtidigt kan vi inte komma bort från vårt ansvar som konsumenter. Det är vi som ser till att superhjältefilmerna blir till miljardinkomster. Det är vi som dissar smalare filmer och därmed säger till filmbolagen att inte chansa. Det är vi som har slutat köpa film på DVD och Blu-ray och det är vi som prenumererar på HBO och Netflix i stället.
Vi är således en del av detta, för filmbranschen är inget konstnärligt gille utan en stenhård business. Filmbolagen går dit pengarna leder dem.
