Året var 2016. På ett plan känns det nästan som en livstid sedan då det var innan jag fick barn. Efter att barnen kommit förändras ju så mycket i livet. Jag köpte Nvidia Shield Android TV på grund av att min dåvarande smart-TV var alltför seg för att fungera som just en smart-TV. Netflix och YouTube var närmast oanvändbara.
Jag utsåg Shield till ”den sexigaste set-top-boxen på marknaden” och berömde den för frånvaron av lagg. Jag betalade 1890 kr för den och då ingick förutom själva enheten och kablar även en handkontroll. Nvidia tänkte nämligen att vi skulle använda den för att streama spel via GeForce Now. Vilket jag knappt nyttjade.
I stället köpte jag fjärrkontrollen med röstfunktion för närmare 600 kr och stället i metall som gjorde att jag kunde ställa min Shield vertikalt. Den var stiligast stående. I slutändan blev det som synes en hel del pengar för en streamingenhet. Men jag vågar påstå att jag har använt den varje dag som jag varit hemma sedan dess. Den har varit en daglig kompanjon och aldrig krånglat.
Men nu är det slut. Inte för att den gått sönder, även om den tappar uppkopplingen lite för ofta och inte är riktigt lika rapp som för sju år sedan. Min gamla Shield har till skillnad från den nya på marknaden endast upplösning i 1080p, inte 4K som min TV har, vilket innebär att bilden på min smart-TV är avsevärt bättre. Därtill använder jag inte längre alla de appar som erbjuds på Shield men saknas på min TV.
Givet vilken snårskog av enheter och kablar min TV-bänk har utvecklats till välkomnar jag dessutom att kunna koppla bort en enhet. Nvidia Shield TV har gjort sitt jobb under sju års tid och är redo för en välförtjänt pensionering.
