Inför höstens remake av Alone in the Dark passade jag på att återuppleva ett av de mest uppskattade spelen i serien. Men hur står sig ett över 20 år gammalt spel i dag?
Alone in the Dark aldrig blivit lika stort som Resident Evil. På goda grunder. Det första spelet lade grunden för den skräckgenre som Capcom sedan kom att förvalta så väl, men uppföljarna lämnade en hel del övrigt att önska. Spelen från 2008 och 2015 kanske vi helst borde glömma.
Vi behöver dock inte backa 30 år bakåt i tiden för att hitta ett anständigt kapitel i Alone in the Dark-sagan. Drygt 20 duger gott. Alone in the Dark 4, eller The New Nightmare, släpptes 2001 till PC, PlayStation, PlayStation 2, Dreamcast och Game Boy Color.
Jag minns hur jag imponerades av delar av The New Nightmare på min Dreamcast. Framför allt ljudet. Hagelskotten dånade och monstrens skrik fick fönsterrutorna att skallra i mitt rum. Det stod ut lite eftersom vapnen i Resident Evil lät ”puff”. Men jag minns också att grafiken kändes mörk och murrig samt att fienderna var ganska oinspirerande. När jag nu återvänder till spelet kan jag konstatera att mina upplevelser från år 2001 står sig förvånansvärt bra.
The New Nightmare utspelas på Shadow Island, där Edward Carnbys bästa vän och partner Fiske hittats död. Carnby beslutar sig för att åka till ön för att dels finna sin väns mördare, dels undersöka vad det var Fiske letade efter. Till sin hjälp har han en ung professor, Aline Cedrac. När deras plan kraschar skiljs de åt och spelaren får välja att spela som en av dem.
Carnbys äventyr är mer actionfokuserat medan Cedracs lutar sig mer mot pussel. De besöker samma områden men vid olika tillfällen, med olika uppdrag och egna förutsättningar. Detta gör det faktiskt värt att uppleva äventyret ur båda perspektiven då de kompletterar varandra utmärkt.
Upplägget är klassiskt: lös pussel genom att hitta nycklar och föremål, undvik eller skjut fiender, jaga ammunition och hälsopack och ta del av berättelsen i form av brev, dagböcker och mellansekvenser. På så vis är det lätt att känna sig hemma. Tidens tand gör sig emellertid omedelbart påmind.
Tankkontrollerna vänjer man sig snabbt vid, som om kroppens muskelminne laddar in en fil från millennieskiftet. De låsta kameravinklarna är ett otyg men samtidigt välbekant från denna era.
Värre är det med all backtracking för att hitta föremål och sedan använda dem. Det var så här gameplay såg ut på den tiden, men det är enerverande. Den murriga grafiken gör det lätt att missa föremål, och ett missat objekt kan betyda att man behöver backtracka långa sträckor för att kunna lösa ett pussel och ta sig vidare.
Miljöerna och atmosfären är det annars inget fel på. Röstskådespelet är precis så dassigt som förväntat, och att karaktärerna inte ens rör på munnen ger alltsammans ett lite komiskt uttryck. Men med ganska seglivade fiender är det alltid med stigande puls jag går in genom nästa dörr. Man kan ge sig tusan på att det väntar något otyg där bakom.
Ljudbilden är fortfarande styrkan i The New Nightmare. Det låter helt enkelt förvånansvärt bra, och soundtracket är stämningsfullt. Samspelet mellan Carnby och Cedrac är faktiskt ganska bra, men kunde ha utvecklats än mer, och även om fiendernas skrän imponerar är de ganska fantasilösa och enformiga.
Spelet ger överlag ett lite hafsigt intryck jämfört med Resident Evil med mellansekvenser som kommer och går utan dramaturgi, avsaknad av läpprörelser och sidokaraktärer som ser ut att vara byggda av Duploklossar. The New Nightmare är ändå ett i grunden stabilt skräckspel, färgat av sin tid med allt vad det innebär. Man kan i dag betrakta det som något av en tidsresa, en påminnelse om hur skräckgenren såg ut runt millennieskiftet. Och som sådan fungerar det.
Ett nytt Alone in the Dark är alltså ingen dum idé. Det finns nämligen gott om potential som kan blomma ut på moderna konsoler. Just därför är en remake av det första spelet så välkommen.
Betyget skulle landa på 7/10.