Alan Wake II är resultatet av två decenniers spelutveckling hos Remedy. Detta är den finska studions höjdpunkt. Men perfekt är det inte.
Tretton år har passerat, både i verkligheten och i Remedys skräckhistoria. Den plågade författaren är fortfarande fångad i The Dark Place, en mardrömsversion av vår värld som han endast kan fly ifrån genom att lyckas skriva sig ur detta helvete.
Vi sänds till Bright Falls som FBI-agenten Saga Anderson för att utreda ett rituellt mord. Hon bär halva äventyret på sina axlar, vilket är den största spelmässiga förändringen jämfört med originalet. Remedy ville att Alan Wake II skulle vara tillgängligt även för den som aldrig spelat deras spel förr. Saga kliver in med nybörjarens naiva blick, omedveten om hela historien. En särskilt intressant karaktär är hon inte, men berättelsen ger henne en växande relevans genom hela äventyret.
Det är en speciell känsla att återvända till Bright Falls. Den sömniga lilla staden med alla kufiga karaktärer har funnits i mina tankar många gånger sedan jag klev av färjan för första gången för över ett decennium sedan. Två konsolgenerationer har passerat och det märks verkligen. Alan Wake var ett snyggt spel för sin tid, men skillnaden här är häpnadsväckande.
När vi återknyter kontakten med Alan någon timme in i äventyret är det en man som nästan inte går att känna igen. Tretton år i helvetet har satt sina spår. Håret är långt och ovårdat och han är synbart traumatiserad av sina upplevelser.
Det är mycket som är avsevärt bättre i Alan Wake II. Förutom att spelet föga förvånande ser två generationer bättre ut får vi denna gång betydligt mer utrymme att utforska omgivningarna. Om än med tydliga begränsningar. Striderna har också förbättrats, men förvånansvärt lite. Grunden är intakt – slå hål på fiendernas skuggsköld med ficklampan och skjut dem sedan fulla med bly. Skillnaden är att vissa fiender nu får en svag punkt exponerad som man kan sikta in sig på. Vapenvariationen är inte särskilt imponerande, men fungerar givet vad Remedy vill göra här.
Saga och Alan kan ducka och väl tajmat får det fienderna ur balans för ett ögonblick vilket öppnar för en motattack. Men precis som i det första spelet är det svårt att få ett flyt i striderna, och det är väl i någon mån meningen eftersom det är ett skräckspel snarare än ett actionspel. Det ska vara stressigt och obekvämt. Men det förtar därmed en del av nöjet i striderna.
Med tanke på hur mycket Remedy har satsat på att utveckla berättandet i denna uppföljare är det noterbart att man verkar ha lagt så lite kraft på att förbättra gameplay. Det mest omtalade kapitlet i spelet, Initiation 4, är ett bra exempel på hur Remedy har prioriterat presentation före gameplay. Det är ett minst sagt annorlunda berättarmässigt grepp som det kommer pratas om länge. Men är det kul att spela? Inte direkt.
Alan och Saga delar någorlunda jämställt på äventyret och det går att byta fritt mellan dem vid särskilda platser fram till en viss punkt i spelet då berättelsen kräver att båda har avancerat tillräckligt långt för att fortsätta. Jag var lite bekymrad över att detta skulle bli rörigt, men det fungerar alldeles utmärkt.
Ganska snart inser jag att jag gillar Sagas berättelse betydligt mer. Alans kapitel är månne mer progressiva i hur de utvecklar spelmediet, men sett till ren underhållning har jag definitivt trevligare ihop med Saga. Dels är det spännande att nysta upp mysteriet i egenskap av FBI-agent, dels är Sagas äventyr mer varierande miljömässigt. Jag skulle nästan sträcka mig så långt att spelet hade tjänat på att låta fördelningen mellan de båda vara närmare 80/20 än 50/50.
Det är en plats där ledtrådar sorteras, pussel läggs och slutsatser dras.
Uppdelningen mellan Saga och Alan, nystandet på varsitt håll och det stegvisa närmandet av deras respektive trådar fungerar överlag väl. Men ibland känns Alan Wake II nästan som två separata spel eftersom upplägget är så pass olika.
Det må vara lite som att svära i kyrkan, men överlag föredrar jag känslan av mysskräck från det första spelet framför den betydligt mörkare tonen i uppföljaren. Här saknas inte komiska ögonblick och fyndiga kommentarer, men Alan Wake II är som utlovat survival horror, även om det handlar mer om ett latent obehag än ren skräck. Efter ett tag är Taken, de skuggvarelser som förföljer och attackerar en, inte lika skrämmande längre. Återkommande jump scares kan kännas ganska billiga, men bidrar ändå till den genomgående känslan av osäkerhet.
Precis som i det första spelet lyckas Remedy väl med att sätta atmosfären i sina vackert skapade miljöer. Vi söker oss igenom allt från mörka vattenfyllda källare till nedsläckta korridorer som för tankarna till Resident Evil 2. Och många skogspromenader blir det även denna gång. Däremot får vi också genomlida en hel del backtracking då berättelsens fokus på alternativa verkligheter och Sagas och Alans respektive kapitel förutsätter det, och jag skulle gärna ha sett att Remedy äntligen implementerade fordon i sina spel.
Sättet att berätta en historia är onekligen remedyskt. På gott och ont. Medan Saga lägger pussel med sina ledtrådar i sitt Mind Palace försöker Alan sig på sitt eget detektivarbete på sin Plot Board. Som den författare han är försöker han skriva om berättelsen för att ta sig vidare. Det är hyggligt engagerande, i synnerhet Sagas inre tankar och förmåga att dra slutsatser. Men det blir också ett väldigt hoppande in och ut ur menyerna och periodvis vill jag hellre bara pressa vidare i stället för att sitta och sortera ledtrådar på en vägg.
Remedy har skapat en cocktail av gameplay, FMV och interaktiva menyer på ett sätt som känns ganska unikt. När Remedy prioriterar presentation framför gameplay känner jag emellertid ibland en kontrollförlust mitt i alltsammans. Det blir lite för mycket film.
Det kom tidigt rapporter om att Alan Wake II drogs med allvarliga buggar. Remedy har fixat dem en efter en, men jag hann stöta på många av dem längs vägen. Vissa går att leva med. Att ljud saknas under ett kort parti eller att ljudet av regn hörs trots att det inte regnar är irriterande men ingen stor grej.
Andra var värre. Vid flera tillfällen tvingades jag ladda om gamla sparfiler och spela om vissa partier för att det inte gick att komma vidare. Detta hade definitivt en negativ påverkan på helhetsupplevelsen, och att döma av hur diskussionerna går på olika spelforum är jag långt ifrån ensam om att ha drabbats av spelförstörande buggar.
Alan Wake II är ett stort spel. Remedy har fyllt det med massor av sidospår för frivillig utforskning. Det är möjligt att fokusera på huvuduppdraget och klocka ut på under 20 timmar. Men då missar man ganska mycket intressant. Den som vill ta sig tid att utforska, nysta i alla trådar och ta in tonvis av referenser till det första spelet kan lugnt lägga på kanske tio timmar till upplevelsen.
Remedy arbetade i flera skeden på en uppföljare, men inget av projekten bar frukt. Då var det en liten sorg att vi inte verkade få någon fortsättning på historien. Nu är det snarare en lättnad att det dröjde. Resultatet är inte en rak uppföljare utan ett större, bredare, djupare och mer moget spel där bitarna faller på plats på ett sätt som inte ens de mest hängivna av fans hade kunnat föreställa sig. Det känns verkligen som resultatet av två decenniers spelutveckling hos Remedy.
Detta är den finska studions höjdpunkt. Deras magnum opus. Allt de gjort tidigare har lett hit, och det knyter samman trådar från över ett decennium av historieberättande och spelmekanik från Alan Wake till Quantum Break och Control.
Alan Wake II är inget mästerverk utan dras med en del bekymmer. Det prioriterar presentation framför gameplay och hade tjänat på att rensas på buggar. Men det representerar en ny nivå för dess utvecklare, och med åtta nomineringar på The Game Awards får Remedy äntligen det breda internationella erkännande de förtjänar.
I en spelbransch som kommit att kännas alltmer strömlinjeformad behövs friska krafter som vågar ta ut svängarna. Det tog tretton år, men visst var det värt väntan.
Eller som vaktmästaren Ahti hade uttryckt det: ”Det du lämnar bakom dig, finner du framför dig.”