Trots att jag aldrig varit ett RPG-fan eller tilltalats av stora öppna världar generellt sitter jag här med en Constellation Edition i hyllan och fler spelade timmar i Starfield än jag vanligtvis lägger på flera spel sammantaget under ett år. Hur blev det så?
I grunden har det nog med min nyfikenhet att göra. Jag måste bara testa. Efter att ha plöjt ned dussintals timmar i Starfield har jag väldigt blandade känslor. Det är ett stort och bitvis imponerande bygge som Bethesda visar upp, men det är också ett som är fullt av skavanker. Inte bara i hörnen utan inför öppen ridå.
Det är en splittrad spelupplevelse vi bjuds på. Å ena sidan ett gigantiskt universum fritt att utforska i sin egen takt. Å andra sidan ett begränsat gameplay som gör att utforskningen inte alls känns särskilt fri alla gånger. Världen är upphackad i små sektioner i stället för att erbjuda den där öppna och fria känslan som jag hade förväntat mig. Vi får både trevliga sidouppdrag och en halvintressant huvudberättelse. Vi får såväl bas- och skeppsbyggande som en trasig dramaturgi.
Starfield är det största spel jag någonsin har spelat. Men det känns inte så i början. Faktum är att det har en småskalig, seg och allt annat än imponerande inledning. De första timmarna känns ganska begränsade, vilket är ett paradoxalt påstående eftersom jag samtidigt känner mig lite överväldigad av allt jag behöver ta in och lära mig. Detta har dock en hel del att göra med att jag är en genuin nybörjare när det kommer till Bethesdas spel. Efter kanske 20 timmar upplever jag att [i]Starfield[/i] öppnar upp sig, och så fortsätter det. Ju mer tid du lägger ned, desto mer får du tillbaka.
Mycket har sagts om alla NPC:er. Här finns massor av sidokaraktärer, samtliga till synes fullproppade med botox så att deras ansiktsmuskler har förlamats när de pratar. Därtill har de inte sällan stirriga ögon som indikerar en psykossjukdom. Men det kanske inte är så konstigt att man blir lite annorlunda när man tvingats lämna sin hemplanet. Huruvida detta trauma även gör dem lite allmänt dumma kan man bara spekulera i, men spelets AI lämnar i vilket fall en hel del övrigt att önska.
Min bestående känsla av Starfield är att jag vill gilla det mer än jag i slutändan gör. Estetiken är tilltalande, och det finns onekligen något väldigt speciellt med att sätta sig i ett rymdskepp och lyfta mot okända världar. Men jag tycker inte Bethesda lyckas fullt ut. Jag känner mig sällan som den där utforskaren, fri att sätta min fot var jag vill och bara upptäcka.
Sakta men säkert lär jag mig ändå hur Starfield fungerar och hamnar i en ganska skön lunk. Jag åker runt, tar uppdrag, inkasserar credits, letar efter delar av en mystisk artefakt, levlar upp, hamnar på ett stickspår, smyger runt för att undvika strider ibland, hoppar rakt in i en fajt ibland. Starfield kan spelas på så många olika sätt och jag inser att det är detta som gör att jag fortsätter. Jag känner att jag kan spela som jag vill.
Särskilt storslaget blir det dock sällan, och det förvånar mig lite. Visst finns det stunder när jag bara står och beundrar utsikten, men det är knappast unikt för detta spel. Jag saknar det där pirret i magen. Och trots att Starfield oftast är ganska snyggt att vila ögonen på, känns det gammalt. Jag må vara en Bethesda-novis, men jag känner ändå igen gammalt gameplay när jag ser det. Det är mycket här som känns lite mer 2013 än 2023.
Det finns en del trevliga platser att besöka. Vildavästerninspirerade Akila City är en sådan plats, New Atlantis är det inte. Cyberpunkaktiga Neon är en favorit. Atmosfären tycker jag att Bethesda har lyckats utmärkt med genom hela spelet. Jag älskar estetiken, den pampiga musiken och känslan av att landa på en ny planet och utforska ett nytt område. Jag gillar också att bara gå omkring och lyssna till invånarnas konversationer, som är oerhört varierande. Allt från vardagsgnabb till ett par som sitter och minns sin döda dotter.
Ryan McCaffrey, som leder Xbox-podden Unlocked, berättade att han alldeles i början av spelet råkade trycka på fel knapp och slog en bartender på käften. Detta resulterade i att han blev arresterad av polisen. Det kunde ha varit allt, men polisen frågade om han ville börja jobba undercover för dem bland piraterna i Crimsonflottan. Han tackade ja och fortsatte sedan detta sidospår under många timmar. När sådant händer framstår Starfield som rätt fantastiskt.
Ett exempel på att Starfield går att spela på olika sätt är spelets övertalningsinslag. Det går förstås att forma sin karaktär som man själv vill. Jag, som en fredlig och hygglig typ, önskar hellre lösa konflikter med ord än vapen och fann därför stort nöje i att försöka övertala folk. Det är egentligen en väldigt rudimentär teknik, men jag blir rätt hyfsad på den efter ett tag och undviker blodspillan.
Min ursprungliga plan var att se hur det går att fokusera på Starfields huvuduppdrag och försöka ignorera det mesta runt omkring. Jag förstod snart att det inte är så här spelet är tänkt att spelas, och det visade sig väldigt svårt att ta på sig ett tunnelseende och ignorera precis alla frestelser som världarna har att erbjuda.
Det dröjde därför inte länge förrän jag började glida bort från huvudberättelsen och lägga mer tid på sidouppdrag. Framför allt för att de var roligare. Att bli en del av UC Vanguard gav mig mer än huvudberättelsen. Så här är Starfield. Alla kan spela på sitt sätt och det är här vi finner spelets storhet. Inte i dramaturgin, karaktärsutvecklingen eller ens miljöerna. Ingens spelupplevelse kommer vara lik den andres.
Spelets AI lämnar en hel del övrigt att önska. Detta märks inte minst när det är dags för strid. Dessa är varken fantastiska eller dåliga utan som det mesta i Starfield helt OK. I de bästa av stunder kan det uppstå ett hyggligt flyt, även om det inte kan konkurrera med säg Titanfall 2 eller Halo. Men att fiendernas AI ofta är på gränsen till katastrofal minskar mitt engagemang.
Det är förstås svårt att få en känsla av sammanhang i ett spel som är så stort, men Bethesda har inte gjort saken bättre genom en del medvetna val. Ett av mina främsta klagomål är frånvaron av en minikarta. Det ställer till det för mig.
Alla med dåligt lokalsinne vet hur det är – jag är ofta vilse och ränner runt som en tax med hjärnskakning. Det ska sägas att det oftast inte är ett så stort problem som jag befarade då jag vägleds i rätt riktning tack vare den blå markeringen i horisonten, men jag hade verkligen föredragit en hjälpande hand i form av en karta.
Fast travel-systemet har blivit ordentligt utskällt. Det är förstås bekvämt och i viss mån oundvikligt med fast travel i ett spel av den här storleken, men det gör mig också något avfjärmad från världarna jag ska besöka. Det är svårt att få ett sammanhang, att se alltsammans som en helhet som hänger ihop. Å andra sidan är jag glad åt att kunna ta mig snabbt och smidigt mellan planeterna eller till mitt rymdskepp när jag är ute på den intergalaktiska stäppen.
Detta leder till en ganska uppenbar fråga: var är fordonen? Varför har de inte slängt in lite fyrhjulingar eller andra fordon som dels skulle underlätta transporten, dels kunna bidra till variation i gameplay.
Inför lanseringen fanns det en ganska utbredd oro kring hur pass buggigt spelet skulle vara. I ett så här stort spel är buggar oundvikliga. Och visst finns de, men de är långt färre än vad många befarat och min resa har varit ganska smärtfri i den bemärkelsen.
Med allt detta sagt så har jag ändå haft kul med Starfield som den fullständiga nybörjare jag är i Bethesdas universum. Trots att jag lagt mer tid på Starfield än vad jag brukar lägga på ett spel, känner jag en tveksamhet till att sätta ett betyg. Tänk om jag missat något avgörande? Något stort som påverkar hela upplevelsen?
Att sådana här tankarna ens uppkommer säger en del om Starfields styrkor. Det är en djungel, eller snarare ett universum, där ute. Trots alla konstiga designval finns det något speciellt här, något som får mig att fortsätta, något som ständigt pockar på min uppmärksamhet och något som fått mig att lägga ned fler timmar än jag kunde föreställa mig i förväg. Jag känner mig ganska färdig för stunden. Har jag missat mycket? Helt säkert. Kommer jag återvända en dag? Förmodligen.
Jag tror att jag förstår nu. I Starfield är det själva resan som är målet. Jag önskar bara att Bethesda hade lyckats göra denna resa lite mer engagerande än vad den faktiskt är.