Livet rullar på. Åren går. Kilon läggs till och tränas bort. Vi flyttar och bildar familj. Intressen kommer och går. Men kärleken till spelen består.
På spelforum ser jag med jämna mellanrum besvikna och lite uppgivna trådar där en person konstaterar att spelintresset inte finns där längre. Att det är borta. Bortprioriterat på grund av familjeliv och vuxenansvar, eller också för att det helt enkelt runnit ut i sanden genom åren. Gnistan har falnat eller helt slocknat.
Jag har under perioder varit lite rädd för att hamna där. Att det ska bli game over. Att jag en dag skulle ta en titt på alla spel och konsoler jag samlat på mig och bara känna en känsla av meningslöshet och tomhet. Med jobb, hus och två små barn skulle risken kunna vara uppenbar. Lyckligtvis har det inte hänt.
Jag har spelat aktivt sedan i början av 90-talet. Sonic 2 var det första spel jag köpte för egna pengar. 428 kronor på postorder (Haléns), en meningslös siffra som av någon anledning har fastnat i minnet.
Mycket i livet kan sorteras under ”var sak har sin tid”. Det som vi var jätteintresserade av i 20-årsåldern kan vara helt ointressant tio eller femton år senare.
Jag funderade på det igen häromkvällen när jag spelade Sonic Origins. Det enda som varit konstant under de senaste dryga 30 åren för min egen del är faktiskt spelintresset. Jag är ju inte alls den personen som jag var då. Förstås. Men spelen har alltid funnits där, genom vått och torrt, genom glädje och sorg.
Även i de stunder när allt sett som mörkast ut har jag kunnat ägna mig åt spel. Genom livets alla faser har jag släpat med mig spelkonsoler och spel från inneboenderum till den första lägenheten och vidare.
För de flesta som jag spelade med då var det något tillfälligt och flyktigt, ett nöje för stunden. För mig var det uppenbarligen något mer. Det har förstås varit mer intensivt ibland och betydligt mindre engagerande ibland. Så måste det nog vara. Men aldrig har spelen varit helt frånvarande i mitt liv.
När jag blickade tillbaka för ett antal år sedan insåg jag att Shenmue II genom några snirkliga vägar faktiskt var startskottet till det som sedan skulle bli mitt äktenskap. Intresset för Kina, där jag befinner mig när detta skrivs på en skakig uppkoppling, väcktes där och det ena ledde till det andra. Detta har fått mig att inse hur starkt spelmediet faktiskt kan vara. Att det kan påverka våra liv i grunden.
Nu när spelbranschen är på väg in något slags ny era, där digital distribution, streaming och AI är förväntade pelare i utvecklingen, funderar jag en del kring hur framtidens spelande kommer se ut. Kommer dinosaurier som jag fortsätta att hänga med eller känna oss alltmer alienerade? Jag kan redan i dag känna att jag inte hänger med i allt nytt, må det vara Roblox eller Palworld. Men det gör inte så mycket. Spelvärlden är tillräckligt stor och diversifierad för att ha plats för oss alla.
Kanske är jag en del av gårdagens mer än av morgondagens spelande. Men även om så vore fallet vet jag att spelhistotien har tillräckligt att bjuda på för att hålla mig sysselsatt ända fram till ålderdomshemmet.
Det är sannerligen som du säger med spel. Tänk att det är en grundsten som följt med nästan hela livet. Att man inte blir ”vuxen” och slutar med vad som faktiskt är ett tvättäkta intresse.
Det roliga är ju att grafik, story och allt i spel har utvecklats i samma takt som man var från barn till vuxen till medelåders.
Som du skrev så är det att det alltid funnits där och i perioder har det varit mindre och knappt alls och ibland mer normalt.
Men alltid har man följt vad som händer i spelvärlden.
Hade kanske varit sådär om man i 40-årsåldern spelat 8-bitarn på 80-talet, även om kompisens pappas kompis gjorde det och min pappa gillade golf till 8-bitarn haha.
Kul att Sonic 2 var det som gjorde att du fastnade för tv-spel.
Jag fastnade aldrig riktigt för plattformsspel. Zelda II var det som gjorde att jag fastnade till skillnad från många som håller 1:an högst.
De olika miljöerna med stäpper, öknar, berg, byar, palats, grottor, hav, öar m.m. tilltalade mig och den världen var verkligen något som man levde sig in i som en 12-13 åring.
För en 12-13 åring idag är det en väldig skillnad förstås med dagens spel haha.
Men som i 10-årsåldern på den tiden passade de spelen utmärkt och nu med spel som Red dead redemption 2 och andra filmiska spel med djup story så är de som de bästa filmerna fast man själv interagerar med det och är knappast något att skämmas över som vuxen/medelålders.
Plus att man är ju mer aktiv än att bara slötitta på en film.
Som förr när vuxna höll på med modelljärnväg för nostalgins skull, så har vi tv-spel både av nostalgivärde, men det är också ett medium som ständigt utvecklas kolossalt.
Som en jämförelse; skillnaden mellan till exempel GTA III och kommande GTA VI är helt sanslös och hisnande och det är knappt 25 år emellan dem.
Vi som gillar tv-spel har både nostalgiska och nutida spel att ha det bra med och kommande att förundras och häpnas över.
Våran generation på ålderdomshemmet lär knappast hålla på med det som de gör där nu haha.
Även om många intressen kommer och går – är det verkligen som du skrev – att kärleken till spelen består.
Mvh Johan
Tack för dina reflektioner! Zelda har döpt många in i spelens förlovade värld. 🙂
Tack så mycket och detsamma. 🙂 Ja det har den serien och även för mina barn.
Zelda och Mario har alltid en plats i spelhjärtat som Sonic har för dig. 🙂
Men det ju andra spelserier som varit mer roliga och intressanta som vuxen såklart som till exempel Tomb Raider, Uncharted, Last of Us, RDR, GTA, m.fl.
Kul med remastern på Tomb Raider I-III, men borde komma fysiskt också. Hoppas kommande Tomb Raider, som är en återgång till Lara som innan och tidsmässigt efter reboot-trilogin, är rejält snyggt och bra till PS5/Xbox SX.
Men hoppas att Lara inte får det ansiktet i spelet som konceptillustrationen från Tomb Raider-hemsidan visar. För mycket Abby-vibbar från Last of Us 2 – som något slags unifyansikte.