Det har gått över tre år sedan PlayStation 5 och Xbox Series X/S släpptes på marknaden. Enligt Sony går PS5 in i det senare skede av sin livscykel och rykten går om att Microsoft tänker släppa nästa generations Xbox redan 2026. Om vi nu är ungefär halvvägs, kan det vara dags att ställa sig en fråga: har denna generation varit en besvikelse så långt?
Svaret beror mycket på vilka förväntningar man hade. Den som förväntade sig ett stort lyft mellan den gamla och den nya generationen lär definitivt ha blivit besviken, för spelen ser ungefär likadana ut som de gjorde till PS4 och Xbox One. Skillnaderna är snarast kosmetiska. Den stora skillnaden handlar snarare om kapade laddningstider, vilket förstås är välkommet, och Sony släpptes sin bästa handkontroll någonsin i DualSense som definitivt erbjuder verktyg för att göra spelupplevelsen mer inlevelsefull. Även om få utvecklare utnyttjar den.
Men spelen då? Här måste vi ställa motsvarande lineup i relation till tidigare konsoler vid samma tid på marknaden för att få en rättvis jämförelse. Tre år in i Xbox 360- och PS3-eran hade vi fått spel som Halo 3, BioShock, Assassin’s Creed, Mass Effect, GTA IV, Uncharted 1-2, Left 4 Dead, Dead Space, Gears of War 1-2, Mirror’s Edge, Dead Rising, Fallout 3, Resident Evil 5 samt en drös med racingspel och indietitlar. Och då har jag exkluderat Nintendo här.
Under Xbox One- och PS4-eran hade vi tre år in fått smaka på spel som Rise of the Tomb Raider, Uncharted 4, Forza Horizon 3, Sunset Overdrive, Titanfall 2, The Witcher III, Inside, Firewatch, Battlefield 1, Bloodborne, Rocket League, Tearaway Unfolded, Dying Light och Metal Gear Solid V.
Vi vet att båda ovanstående generationer blev bättre år för år, och att PS3/360-generationen avslutades med fullpoängare som BioShock Infinite och The Last of Us. Men tre år är ändå en ganska bra värdemätare av hur generationen står sig. Sett till stora AAA-produktioner skulle jag säga att den nuvarande generationen är svagare än de två föregående. Däremot har antalet riktigt bra indietitlar vuxit, generation för generation känns det som, och nog aldrig varit så många som just nu. Bara under 2023 fick vi drösvis med riktigt bra indiespel, där Planet of Lana och Bramble: The Mountain King var två personliga favoriter.
AAA är inte allt. Råstyrka är inte heller allt, vilket Nintendo Switch visat oss igen och igen med sitt fantastiska spelutbud. Branschen har dock ett problem just nu, och det är de skenande utvecklingskostnaderna. Spider-Man 2 kostade tre miljarder kronor att utveckla och då räcker inte ens tio miljoner sålda exemplar för att gå runt.
Dels tar det väldigt lång tid att utveckla ett stort spel i dag, vilket innebär att vi inte längre får tre delar i samma franchise som förr i tiden. Dels kostar det enorma summor vilket av begripliga skäl gör finansiärer försiktiga. Man satsar hellre på säkra kort än något wild ’n crazy. Remedy är ett exempel på en studio som går sin egen väg och gör precis den sorts spel de själva vill, men då blir de heller inga enorma kommersiella succéer. Alan Wake II har sålt i 1,3 miljoner exemplar, vilket betyder att det inte dragit in utvecklingskostnaderna än.
Jag menar inte att det saknas bra spel denna generation. Men de där banbrytande spelen, de nya varumärkena som bryter ny mark och gör något helt nytt, ser vi inte riktigt till. Det finns flera förklaringarna till detta, där några av dem nämns ovan. Jag tror också att de små hårdvaruskutten varje generationsskifte kan vara en liten del av förklaringen.
Tiden när vi golvades av ett spel till en ny konsol är över. Nu ser vi knappt någon skillnad mellan förra och nuvarande generationen, och konsolerna erbjuder inget nytt. Xbox hade en hårddisk, Xbox 360 gjorde onlinespel på konsol stort, PS3 hade stöd för Blu-ray. Xbox Series X och PS5 har allt detta, men mer då?
Det saknas inte spel. Tvärtom. Jag har gott om spel att spela. Den senaste tiden har jag lagt Banishers: Ghosts of New Eden och lilla bagatellen Promenade till min PS5-samling (samt Limited Run Games fysiska utgåva av de gamla Jurassic Park-spelen till Mega Drive och SNES), och snart kommer Alone in the Dark. Det finns att göra. Men nog känns denna generation lite svalare än de två föregående. Åtminstone än så länge.
GTA VI kommer förstås skaka om hela branschen, och förhoppningsvis har Naughty Dog något nytt på gång som inte är The Last of US Part III. Men de där nya spelen som kommer från ingenstans och tar oss med storm? Nja. De saknar jag. Det är mycket rundgång just nu med uppföljare och remakes. Vilket inte behöver vara fel – mina favoritspel under 2023 var just en uppföljare och en remake. Men jag vill ha mer, och om denna generation tuffar på som den har gjort hittills kommer jag definitivt ranka den lägre än de två senaste. Åtminstone på PlayStation och Xbox.