Alone in the Dark inspirerade Resident Evil. Men det var Capcoms skräckserie som sedan kom att inspirera resten av branschen. Cold Fear har visst släktskap med dem båda och siktar således mot stjärnorna. Men hur långt når det?
Vi befinner oss på ett ryskt valfångstfartyg i Berings sund. Havet är i uppror. Regnet öser ned, vågorna stänker över däcket, fartyget rullar och stånkar sig framåt. Men det är inte bara vädret som är på dåligt humör. En parasit har börjat förvandla besättningen till monster. Bakom varje hörn lurar faror.
Nja, riktigt så dramatiskt blir aldrig Cold Fear. Men premissen här är inte oäven. Att jagas av monster på ett fartyg mitt i en storm skulle kunna ge en hel del läskiga stunder. Men i motsats till exempelvis Still Wakes the Deep (andra halvan av Cold Fear utspelas faktiskt på en oljerigg) är detta aldrig läskigt. Cold Fear är mer som Resident Evil 4 i sin betoning på action framför ren skräck.
Vi spelar som Tom Hansen från den amerikanska kustbevakningen som sätts ombord på fartyget för att undersöka vad som pågår efter att elitsoldaterna dödats.
Fartyget rullar i den hårda sjön, vilket gör att allt rör sig. Hansen kan springa men en resistance-mätare räknar ned vilket gör att krafterna urholkas. När mätaren är på noll kan man i värsta fall trilla överbord. Det finns till och med en knapp för att hålla sig i räcken och reling, så detta är något som utvecklarna har tänkt till kring.
Dessvärre är det också något som mest används i inledningen, och dess potential att verkligen påverka spelbarheten uppnås inte riktigt. Ungefär halvvägs in hoppar vi nämligen över till en oljerigg. Detta påverkar miljövariationen negativt, det blir bara ännu fler korridorer och ännu mer naken metall, men intensiteten skruvas å andra sidan upp och berättelsen tar fart.
Frånsett fartygsmiljön samt ovan beskrivna mekanik är Cold Fear ett synnerligen traditionellt actionspel. Kameran varierar från numera klassisk över axeln-vy och låsta vinklar och jag kommer inte helt överens med den i trånga situationer. Tom kan lyckligtvis både gå och skjuta samtidigt vilket underlättar oerhört. Här snackar vi utveckling.
Fienderna består av arga ryssar och människor som, lite likt Resident Evil 5, fått i sig den spindelliknande parasiten. Det krävs att huvudet krossas för att fienden ska då permanent, och få saker är så oerhört tillfredsställande här som ett stänkande headshot. Men att pricka rätt är inte alltid enkelt när golvet gungar.
Att spara går inte att göra närhelst man behagar, ej heller finns det särskilt rum för ändamålet likt i Resident Evil. Spelet har checkpoints, men man vet aldrig när de dyker upp. Det retar en småbarnsförälder vars tid är knapp, men detta var ganska vanligt runt millennieskiftet och blir därför mest en påminnelse om att allt inte var bättre förr.
Cold Fear saknar även inventory-systemet från Resident Evil. I stället för Capcoms lösning med ett begränsat antal platser som kan utökas allt eftersom sätter Darkworks helt sonika en gräns för hur mycket ammunition man kan bära, och det går inte att plocka på sig fler health packs än ett i taget. Någon karta finns inte heller, och det orsakar viss förvirring för en stackare med dåligt lokalsinne. Skyltar på ryska hjälper inte så mycket.
Att släppa ett actionorienterat skräckspel blott två månader efter Resident Evil 4 tyder antingen på sällsynt dålig tajming eller ett närmast trumpskt självförtroende. Resultatet blev därefter, och Cold Fear sålde enligt Wikipedia endast i 70 000 exemplar. Det är lite synd, för så uselt är det inte.
Cold Fear är på flera sätt ett väldigt klassiskt actionspel med skräckinslag. Det särskiljer sig från genrens klassiker med sina miljöval och vissa spelmekaniska inslag. Här finns en del roliga idéer och berättelsen är tillräckligt intressant för att bära hela vägen. Men allt från karaktärer till soundtrack och kontroll ligger där någonstans vid medelmåttet. Och röstskådespelet är på Jill sandwich-nivå vilket förstås är underhållande i sig.
Grafiken och atmosfären imponerar desto mer. Ljuseffekterna är snygga, ljudeffekterna ger en obehaglig stämning och animationerna är trovärdiga (sättet på vilket fiender som förlorat huvudet viftar med armarna innan de slutligen stupar är underhållande). Men mest imponerar vädereffekterna. Det märks att Darkworks lagt mycket krut här, kanske en aning för mycket. Mer energi borde nog ha lagts på karaktärsutveckling, eller varför inte några pussel för att bryta monotonin i nyckelletandet.
Om jag tvingas välja mellan Cold Fear och Alone in the Dark: The New Nightmare och Gamecube-versionen av Resident Evil 4 får det definitivt flytta på sig. Lyckligtvis måste vi inte välja, och Cold Fear gör tillräckligt mycket för att förtjäna lite kärlek.
Betyget skulle landa på 6/10.