I höst firar PlayStation 5 fyra år på marknaden. Det betyder att den befinner sig någonstans i mitten av sin livscykel. Förmodligen har den passerats, och Sony förnekar inte detta. En PS5 Pro blir ett försök att ge konsolen en andra halvlek och tjäna ytterligare pengar innan försäljningen oundvikligen dyker.
Men hur ser det egentligen ut på spelfronten? Vi ser på ganska många håll hur det gnälls över att det inte kommer några spel till PS5. Det, vill jag hävda, är direkt felaktigt. Det finns massor av spel. Men hur många känns nya, fräscha och revolutionerande? Hur många hade inte kunnat släppas till PS4? Här blir det lite knepigare.
PS4 kändes som ett stort steg upp från PS3. Den känslan har inte PS5 förmedlat, och det har vi varit inne på förr. Men i stället för att gnälla på PS5 tänkte jag hylla PS4 för vilken fantastisk konsol det var. Ju mer tid som går, desto starkare blir känslan att PS4 är en av de bästa konsolerna någonsin.
PS4 var relativt liten (särskilt jämfört med den första Xbox One) och hade en betydligt bättre handkontroll än tidigare PlayStation-konsoler. DualShock 4 led av notoriskt dåligt gummi på styrspakarna, men var större, skönare att hålla i och hade en liten touchpad som Sony valde att behålla på DualSense.
Och vad sägs om följande spel?
Uncharted 4: A Thief’s End tog mästerverken från PS3 till ännu en ny nivå. Även om det ”bara ” var ett 8/10-spel eftersom det inte gjorde något direkt nytt, var det så välgjort och medryckande att många föll pladask.
God of War påbörjade en reboot för serien. Det var inte det bästa spelet under denna generation, men det var definitivt ett av de bättre till PS4 och ruggigt imponerande och utmanande på flera sätt.
Detroit: Become Human blev en av de starkaste spelupplevelserna för mig under förra generationen. I min reflektion något år senare skrev jag: ”Väldigt få spel har gett mig så starka känslor av obehag och nervositet och satt igång min beskyddarinstinkt som detta. Här finns några av denna generations allra starkaste ögonblick.”
Tearaway Unfolded är en sorts vidareutveckling av PS Vita-spelet Tearaway och använder DualShock 4-kontrollen på ett finurligt sätt. Det är kort och gott ett spel som inget annat.
Visst fanns det besvikelser här också. The Order: 1886 var makalöst vackert men saknade nästan interaktiva inslag och fråntog därmed spelaren nästan all kontroll. Det var vackert men tomt.
The Last of Us Part II var generationens största besvikelse. Det var inget dåligt spel, långt därifrån, men Naughty Dog tog ut svängarna på ett sätt som nästan fick hela bygget att kollapsa.
Shenmue III kan väl också ses som lite av en besvikelse givet vad det kunde ha blivit, men i slutändan var det fantastiskt att få vara med om en att finansiera en tredje del efter så många år.
För varje besvikelse fanns det emellertid hur många fina spel som helst som förtjänade hyllningar. Som hyllade och exklusiva titlar som Bloodborne, Dreams, Horizon Zero Dawn, Spider-Man och Nioh men också Inside, Resident Evil 2, Resident Evil VII, Titanfall 2, What Remains of Edith Finch, den nya Tomb Raider-trilogin och många, många fler.
Speltorka är kort sagt inget vi kan anklaga PS4 för att lida av. Dess exklusiva utbud imponerar, därtill fick den hur många multiformatsspel också. När jag tar en titt på spelhyllan ser jag att jag de PS4-exklusiva spelen håller riktigt hög kvalitet rakt igenom.
Spelar då inte nostalgi en roll här ändå? Jo, troligen är det nog så. Vi tenderar att minnas saker i ett ljusare skimmer, det dåliga tonar liksom bort med åren. Det är en positiv egenskap, även om vi ljuger för oss själva.
Men ändå vill jag påstå att PS4 var en bättre konsol än PS5 och en del av en vassare generation. Ärligt talat var det väl PS4 som var den generationen eftersom både Wii U och Xbox One misslyckades.
Jag tror att ju längre tid som går, desto ljusare kommer minnet av PS4 att bli. Den är i min värld Sonys kanske ljusaste stund, inte minst för att den ersatte den något problematiska PS3 och visade att Sony var tillbaka på allvar igen.