Varje sommar under semestern plockar jag fram någon av mina äldre konsoler och spelar på dem. Ibland blir de kvar framme, som Dreamcast. Den har jag inte kommit mig för att ställa tillbaka igen.
I sommar har det blivit dags att lufta Xbox. Jag har lanseringsmodellen från mars 2002 kvar, och den fungerar än. Den har stått i ett glasskåp i samlingen i många år nu. Av oklar anledning har av/på-knappen fastnat, vilket gör att den endast går att stänga av genom att dra ur strömsladden. Men i övrigt fungerar den som förväntat.
Det första som slår mig när jag kopplar in Xbox och har den ståendes på golvet framför TV-bänken är hur mycket karaktär den har. Den är väldigt långt ifrån den design som Microsoft valde från 2013 och framåt med anonyma, kantiga konsoler som bara ska passa in i underhållningscentret i vardagsrummet. Xbox utstrålar någonting. Styrka, inte minst. Det är känslan fortfarande efter drygt 22 år (dessutom ser den fortfarande komiskt stor ut bredvid min Dreamcast).
Spelen, då? Xbox-samlingen har vuxit något under de senaste åren, bland annat med spel jag varit nyfiken på under en tid. Däribland Darkworks skräckspel Cold Fear, tonårsskräckisen Obscure och supercharmiga plattformaren Voodoo Vince. Samtliga ska förstås testas.
Det blir också trevligt att återuppleva några spel. Som Halo (kanske rent av med en Duke-kontroll?), Midtown Madness 3, Project Gotham Racing 2 och Jet Set Radio Future. Utbudet till Xbox är faktiskt mer varierat än man kan tro, men min samling saknar ännu en hel del. Spelen till Xbox är generellt sett billiga att samla fortfarande, men det finns vissa tendenser på att de börjar gå upp i pris. Och vissa är redan riktigt dyra.
Jag håller således i sommartraditionen. Nästa sommar blir det en annan konsol som får chansen. Kanske Gamecube?
