Det var millennieskifte. PlayStation, Nintendo 64 började kännas gamla. Saturn var insomnad. PlayStation 2 var ännu ett år bort, men framtiden var faktiskt redan här. Den kom i en liten grå drömmaskin.
Sega hade nämligen lanserat Dreamcast i väst hösten före. Nordamerika fick det magiska lanseringsdatumet 9.9.99, till Sverige nådde den i oktober samma år. Jag köpte den några månader efter releasen för det facila priset av 2 595 kr. Inget spel ingick så jag passade på att köpa Sonic Adventure och Sega Rally 2.
På den tiden gick jag på gymnasiet, så inkomsterna var begränsade. Vilket faktiskt förde det goda med sig att jag lade mer tid på ett och samma spel i stället för att jaga nya. Därtill hade jag en kompis som arbetade på ett filmuthyrningsställe som även hyrde ut spel, så därifrån kunde jag testa en del Dreamcast-spel som jag inte hade råd med.
Segas drömmaskin hade ett oerhört starkt 2000 med gott stöd från starka tredjepartsutgivare som Capcom. Under ett och samma år fick vi i väst racingtitlar som Crazy Taxi, Metropolis Street Racer och Le Mans 24 Hours, fightingspel som Dead or Alive 2, Power Stone 2 och Marvel vs Capcom 2: New Age of Heroes, sportspel som mästerliga Virtua Tennis, det galet underhållande Jet Set Radio, skräckspelet Resident Evil Code: Veronica, rollspelen Skies of Arcadia och Grandia II, onlinespelet Quake III: Arena och musikspelet Samba de Amigo. Samt, förstås, den höstens stora händelse: Shenmue.
Vi Dreamcast-ägare hade inte tid att längta efter PS2. Det var helt enkelt alldeles för hektiskt. Som vi alla känner till höll denna satsning inte hela vägen för Sega. Spelarna fortsatte att ignorera Dreamcast och året efter, då vi för övrigt fick mästerverk som Shenmue II och Phantasy Star Online, tvingades Sega dra ur proppen och lägga ned sin konsol för att rädda hela bolaget från att gå under.
Det släpptes självfallet massor av spel även till Nintendo 64 och PlayStation detta år. Inte minst för alla rollspelsfans, då du kunde spela Chrono Cross, Vagrant Story och Final Fantasy IX på din PlayStation. Eller föredrog du kanske The Legend of Zelda: Majora’s Mask, Banjo-Tooie, Paper Mario och Perfect Dark på Nintendo 64? Variationen var stor.
FZ hade nyligen en omröstning om det bästa spelåret någonsin. År 2000 kom på fjärde plats. Slutstriden stod mellan 1997 och 1998, på tredje plats landade 2002. Samtliga är åren just innan och efter millennieskiftet. Det är ingen slump. I min värld var det nog däromkring som TV-spelsmarknaden på konsol peakade.
Vi hade under en kort tid fyra fantastiska spelkonsoler på marknaden samtidigt, som snart blev tre. Utvecklarna gick på högvarv och producerade inte bara magiska uppföljare till populära spelserier utan också helt nya spel som tog oss med storm.
Det fanns en känsla av att inget var omöjligt, att teknologin ständigt tog kliv framåt och att nästa mästerverk väntade där precis runt hörnet. Vi hade på allvar tagit klivet in i 3D, och spelen såg mer och mer fantastiska ut. Många minns nog hur de under denna generation praktiskt taget tappade hakan när de såg spel som Sonic Adventure, Soul Calibur, Resident Evil Code: Veronica, Metal Gear Solid 2, Halo, Dead or Alive 3 och Shenmue. Den effekten har inte dagens spel på samma sätt. De teknologiska kliven är mindre.
Detta var också tiden innan AAA-spel kostade tre miljarder att utveckla, även om Yu Suzuki sprängde alla budgetramar med sitt Shenmue-projekt, och utvecklarna hann släppa mer än ett spel i en franchise per generation. Det var kort sagt en förbaskat bra tid att vara TV-spelsnörd.
Ja, jag är nostalgisk. Men jag tycker att det finns väldigt mycket konkreta bevis för att spelåret 2000 var helt fantastiskt.
Härnäst tar vi en titt på spelåret 2001. För det var inte mycket sämre.