Segas sista, och enligt många bästa, konsol lanserades i väst hösten 1999. I Nordamerika fick Dreamcast det legendariska releasedatumet 9.9.99, vilket vi redan uppmärksammat. Vi i Europa fick vänta till den 14 oktober. Som bonus fick vi européer fler lanseringsspel att välja bland.
Jag har inga specifika minnen av själva lanseringen i Sverige. Den var förmodligen ganska tyst. Men jag minns väldigt tydligt när jag gick in på Expert i Östersund och köpte min Dreamcast för 2595 kronor någon månad senare. Det var mycket pengar för en fattig gymnasist, men ett väldigt bra pris för en ny generations spelkonsol. PlayStation 2 kom att landa på runt 4000 kronor.
Lanseringen i Storbritannien var desto vildare, med butiker som döptes om natten till ära, gamla brittiska boxningsvärldsmästarna Nigel Benn och Chris Eubank som ställdes mot varandra i Ready to Rumble Boxing och Dreamcast-lackade lastbilar som orsakade kaos i centrala London.
Det var en fantastisk liten maskin. Sonic Adventure var galet imponerande för sin tid. Så här hade vi aldrig sett Sonic förut. Med facit i hand var det förstås främst grafiken som tog oss med storm, men som jag påpekade i återblicken var Sonic Adventure ett modigt Sonic-spel där massor av idéer testades.
Mest spelade jag emellertid Sega Rally 2. Det var inte lika imponerande som det första Sega Rally var för sin tid, men fantastiskt roligt (trots att det led av ganska brutal screen tearing). Jag jagade hundradelar som en tokig. Under 2000 skulle Dreamcast nå sin höjdpunkt under sin tragiskt korta livstid med mängder av ruggigt bra spel. Onlinespelen började dessutom komma, och i Sverige kunde vi koppla upp oss mot Dreamarena och spela mot andra.
Bland alla fantastiskt underhållande spelupplevelser finner vi emellertid lite för många nischade titlar som helt enkelt inte attraherade den breda massan. Shenmue, Jet Set Radio, Grandia II, Skies of Arcadia, Samba de Amigo, Soul Calibur, Space Channel 5, Resident Evil Code: Veronica och Metropolis Street Racer var, hur sjukt det än låter, inte bra nog.
Som bekant var det Sony som gick vinnande ur striden, mycket tack vare sin FUD-strategi (Fear, Uncertainty, Doubt). Genom att så tvivel hos konsumenten om Dreamcasts långsiktiga öde och samtidigt hypa sitt eget kommande monster genom taket lyckades Sony få de flesta att avstå från Sega glada och kaxiga grå konsol och i stället invänta PS2.
Detta förblir en sorg hos många spelveteraner. Det kunde ju ha blivit så annorlunda. Men åratal av dåliga beslut kom till slut ikapp Sega, och Dreamcast fick betala priset.
25 år har gått. En kvartssekel har passerat och spelindustrin har förändrats, men i backspegeln kan vi se hur Sega redan då hade listat ut hur stort online på konsol skulle kunna bli. Spelglädje förblir dessutom den allra viktigaste komponenten i ett spel, och detta hade många Dreamcast-spel massor av.
Min Dreamcast är fortfarande inkopplad, klar att surra igång närhelst andan faller på. Och det gör den fortfarande med jämna mellanrum.