När spelen tog stegen ut i 3D och vi fick möjlighet att faktiskt spara vår progress, inleddes en era då vi tvingades lägga pengar på minneskort. Det var en minst sagt tråkig utgift, och även om de inte var överdrivet dyra var det för en ung person med begränsad budget trist att spendera pengar på dem i stället för att lägga slantarna på nya spel.
Microsoft löste detta problem genom att inkludera en hårddisk i sin första Xbox. Detta gjorde jag en stående ovation för. Hårddisken blev sedan standard och växte i storlek. Under den sjunde konsolgenerationen såg vi lagringsutrymmet växa till 250 gigabyte.
I takt med att spelen vuxit i storlek har platsbristen blivit ett större bekymmer. Det känns nästan som på den gamla tiden när minneskorten fylldes till bredden illa kvickt. Stalker II uppges ta 145 gigabyte i anspråk. Eftersom Xbox Series X har 1tb lagring, och där inte allt är tillgängligt, säger det sig självt att det blir problem.
Varje gång jag ska installera ett nytt spel, såvida det inte ligger på någon ynka gigabyte, måste jag avinstallera eller flytta några spel. Jag är ärligt talat ganska trött på det. Nej, väldigt trött.
Så vad göra? Köpa en Xbox Series X med 2tb hårddisk? Nej, den kostar över 8000 kronor så det kändes inte så aktuellt. Falla till föga och köpa Seagates expansion card? Ja. Trots att jag någonstans lovat mig själv att inte lägga ut så mycket pengar på enbart lagring. Det är en kostnad motsvarande ungefär tre nya spel, med lite rabatt hamnar jag på knappt 1800 kronor.
Det är vad det är. Men det känns skönt att ha köpt på sig lite utrymme ändå. Under överskådlig tid slipper jag flytta spel varje gång jag ska installera ett nytt. Alltid något.