Plattform är en genre som frodades som bäst under 90-talet, men i dagens spelklimat kryllar det inte av bra tvådimensionella plattformsspel. Kan Nikoderiko: The Magical World väcka liv i en lite slumrande genre?
Ett lovande plattformsspel som kombinerar gameplay i 2D med vissa 3D-inslag. Det var inte igår. Det senaste nya plattformsspelet av detta slag som jag lade vantarna på var Marsupilami: Hoobadventure, som var klassiskt, lite för enkelt men överlag väldigt välgjort. Jag kallade det ”överraskande stabilt och underhållande” och satte betyget 7/10. Ett och ett halvt år senare är Nikoderiko här. Tyvärr är det inte riktigt lika spännande. Allt i Nikoderiko känns som något jag sett någon annanstans förr.
Det är inget brott att inspireras av andra. I stort sett alla moderna plattformsspel inspireras av gamla klassiker. Det är inte ens fel att kopiera rakt av om det görs med kärlek och om helheten känns fräsch. Fantastiska Yooka-Laylee and the Impossible Lair (2017) bar inspiration från både några av genrens giganter, och übercharmiga Kaze and the Wild Masks (2021) stal som en korp från Donkey Kong Country.
I bägge fallen gjorde det inte så mycket eftersom båda skapade något eget av sitt stöldgods och bidrog med en egen stil och några egna idéer. Så är inte fallet här. Inspirationen kommer framför allt från Donkey Kong Country och Crash Bandicoot, men Nikoderiko gör inget som känns eget av detta.
Detta betyder inte att det är ett dåligt spel. Här finns en definitivt ett antal timmar av underhållning för fans av genren tvådimensionella plattformsspel med 3D-inslag.
Vi spelar som Niko eller Luna, två snarlika lejonliknande varelser som tar sig an skurken Grimbald och hans hantlangare i jakten på en skatt och att återställa ordningen. Vi samlar mynt och bokstäver, jagar hjärtan och diamanter och får en sammanställning av allt vi samlat efter varje avslutad bana. Efter fyra banor är det dags för en boss, sedan åker vi vidare till nästa värld.
Upplägget varieras av små tredimensionella bonusbanor. Dessa är korta, oftast enkla och kan köras hur många gånger som helst om man skulle misslyckas.
Inget sticker som synes ut här. Men det fungerar hyggligt. Kontrollen är följsam, även om den inte känns riktigt lika vass i 3D-sektionerna, och det finns en del hemligheter att upptäcka för den som vill leta. Niko och Luna kan hoppa och glida för att besegra fiender samt glidflyga och rida på djur.
Jag är inte såld på den grafiska stilen, som känns billig. Det hade varit skoj om indieutvecklarna VEA Games försökt göra skapa en egen stil här i stället för att bara kopiera Crash Bandicoot. Miljöerna är däremot hyfsat varierade och blir aldrig trist att titta på.
Möjligheten att spela lokal co-op är välkommen, och fungerar bra. Som alltid är det lätt att komma ifrån varandra, men systemet med att återförenas är välbekant och smidigt. Svårighetsgraden blir dock lite väl låg när man samarbetar, vilket ledde till att både jag och sonen tröttnade efter ett tag.
Soundtracket är ett utropstecken. Självaste David Wise, som gjort musiken till allt från de tre första Donkey Kong Country-spelen till Yooka-Laylee, står bakom musiken här. Det är som väntat glatt, mysigt och trallvänligt.
Nikoderiko: The Magical World gör inget direkt fel, men det gör heller ingenting bättre än något annat plattformsspel där ute och bidrar framför allt inte med något eget. Tyvärr är det överlag alltför generiskt för att kännas särskilt spännande. Det är således långt ifrån en magisk värld som erbjuds här, snarare en värld som du redan sett tio gånger förut och inte sällan i bättre och charmigare utförande.
Trots att Nikoderiko är en prisvärd upplevelse som definitivt kan glädja många fans av genren, finns det alltför många andra plattformsspel där ute som jag hellre skulle rekommendera.