Efter de klassiska spelen på 90-talet har Sonic misshandlats gång på gång. I Sonic Adventure. I Sonic Heroes. I Sonic Unleashed. Antalet gånger som Sega ”gått tillbaka till rötterna” med Sonic är otaliga, men alltid har resultatet varit en besvikelse. Så när man släpper ett spel som heter Sonic the Hedgehog 4 kommer det med en mängd förpliktelser.
Efter fadäsen Sonic the Hedgehog 4: Edisode I var förväntningarna på Episode II låga för min egen del. Men Sonic Team överraskar oss med ett riktigt roligt Sonic-spel som är rena guldgruvan för alla nostalgiker.
Det finns mycket som gör detta Sonic-spel så mycket bättre än alla andra som Sega pumpat ut de senaste 15 åren. Sonic Team har äntligen tagit åt sig av kritiken från sina fans, på punkt efter punkt. De har skalat bort alla sidokaraktärer. I Episode II är det Sonic och Tails som gäller och deras samarbete har utvecklats på ett roligt sätt.
Grafiken har genomgått en betänklig uppdatering sedan Episode I. Vi bjuds på allt från vackra snölandskap till sandstormande öknar. Kontrollen är receptiv och har en välbekant tyngd och man behöver därför inte skylla en plötslig död på kontrollen särskilt ofta. Bossfajterna är tillbaka och liknar den gamla tidens bataljer med Robotnik. Vissa ljudeffekter är hämtade direkt från de gamla spelen. Sonic Team värnar plötsligt mer om alla nostalgiker än i de tio senaste årens spel tillsammans.
Som nämndes ovan är Tails Sonics ende trofaste kompis i Episode II. Han hänger inte bara efter som en svans utan är en förutsättning för att klara vissa passager. Tails kommer till hjälp såväl i luften som under vatten och kan tillsammans med Sonic bilda en dödsbringande kula som tar sig genom allt från väggar till kompakt is. Samarbetet är fiffigt och gör att spelet känns som en vidareutveckling av Sonic the Hedhehog 2.
Banorna är få till antalet och erbjuder egentligen inget som inte funnits i de gamla spelen, men de sprudlar på ett sätt som inga Sonic-banor har gjort sedan Sonic CD och bakgrunderna är fulla av liv. Till och med musiken känns härligt 90-talsretro.
Mitt främsta klagomål är att spelet är lite för lätt för den vane Sonic-spelaren och att nostalgin kanske ges lite väl stort utrymme. Därtill är bonusbanorna en uppdaterad kopia av dem från Sonic 2, vilket är en liten besvikelse eftersom de är betydligt tråkigare än de från Sonic 1 och Sonic 3 & Knuckles.
Men samtidigt har jag inte haft så här roligt med ett Sonic-spel på väldigt länge. Det gör att jag kan råda alla som älskade Sonic-spelen till Mega Drive att med lugn i hjärtat köpa Sonic the Hedgehog 4: Episode II. Och hoppas på ett tredje spel.
Format: multi
Betyg: 8/10