Vi hatar dem och vi älskar dem. Filmens bad guys. De behövs för att ge den där känslan att något står på spel. Helst ska de reta hjältarna, kanske ta kål på någon av dem, och verka oövervinnerliga innan de slutligen besegras.
The Walking Dead har lyckats rätt väl med detta. Sju säsonger har gått och vi har hittills fått stifta bekantskap med blott två riktiga bad guys.
Den förste dyker upp i säsong 3 och kallas Guvernören. Han visar sig vara en första klassens psykopat. Han han ett mjukt yttre som charmar kvinnor och samtidigt en järnvilja som attraherar anhängare. Så lyckas han bli ledare över ett litet samhälle innan hans vägar korsar Ricks. I slutändan finns det ingen möjlighet ett nå fred med denne individ. Han vill krig.
Den andre dyker upp i slutet av säsong 6. Det är kanske seriens allra största antagonist, Negan. Till skillnad från Guvernören har Negan ingen som helst mjuk sida, åtminstone ingen som han visar utåt. Det finns en bakgrundshistoria som kan förklara hans beteende, men manusförfattarna har än så länge valt att inte berätta den.
Negan är en krigare som vill upprätta den naturliga ordningen igen. Det betyder i korthet att den starke triumferar. Han samlar en veritabel armé och ger sig ut för att förslava andra samhällen som tvingas ge hälften av allt de har till Negans gäng. Han dödar med ett leende. Ja, få bad guys i filmhistorien har nog skrattat så genuint mycket.
Negan är både hatad och älskad, men alla förstår att han behövs för dynamiken i serien. Zombier skrämmer inte längre, det behövs något annat. Någon samvetslös jävel som slår in skallen på folk med ett basebollträ, exempelvis.
Det var länge sedan zombier var det stora hotet i The Walking Dead. Det är människor som Negan som måste besegras nu. Och för att göra det måste kanske överlevarna bli mer som honom? Det är också kruxet med starka bad guys. De förändrar sin omgivning. Till det sämre.