Jag har stor respekt för Christopher Nolan. Hans Batman-trilogi är strålande, och Nolan ligger även bakom speciella och välgjorda verk som The Prestige (regi) och Memento (manus). Jag blev därför förtjust när det stod klart att han för första gången skulle regissera en film som utspelas under andra världskriget.

Dunkirk handlar förstås om evakueringen av allierade soldater vid Dunkerque 1940. Filmen skildrar räddningsinsatsen från marken, från luften och på havet. Berättelsen är således tredelad och hoppar ständigt mellan dess tre perspektiv, vilket ger ett bra tempo.

Tyvärr blir det snart ganska repetitivt. Det dyker egentligen inte upp något nytt under filmens 1 timme och 46 minuter långa speltid. Rent krasst används en 15 minutersperiod av de tre perspektiven igen och igen tills filmen är slut. Dunkirk kan mycket väl vara den simplaste film Nolan har gjort.

Det är alls inte dåligt. Nolan vet hur man bygger spänning, och rent tekniskt är filmen oerhört trovärdig. Men de karaktärer vi presenteras för lär vi aldrig känna mer än ytterst ytligt, vilket gör det svårt att bry sig om dem. Jag hade väntat mig lite mer djup, faktiskt. Tyskarna å sin sida förblir identitetslösa fiender som skjuter på allt som rör sig.

Summa summarum är Dunkirk en välgjord och spännande film. Men den når inte alls upp till de bästa filmerna som skildrar händelser under mänsklighetens värsta krig. Ej heller är den det bästa Christopher Nolan har presterat.

Några bestående intryck bar jag inte med mig ut från biosalongen. Filmen kändes aldrig i magen.

Betyg: 3/5