Ibland får en film, en bok eller ett spel ligga i tron att de nog inte är så bra. Man prioriterar annat. När jag efter åtta månader plockade fram en av fjolårets julklappar insåg jag att det var just så.
Jag hade låtit spelet stå i hyllan i väntan på att jag skulle få lust att testa något som förmodligen inte skulle vara särskilt kul. Jag hade fel. Dead Rising 4 är faktiskt jätteroligt.
Capcoms zombieslasher har den där avslappnade inställningen som är rätt ovanlig i dagens spel. Spelet är fullt av tekniska småmissar och texturer som får mig att tänka på förra generationens konsoler, men det gör faktiskt ovanligt lite eftersom Dead Rising 4 inte tar sig självt på allvar.
Att ta selfies är viktigt. Och roligt.
Och så har det Frank West, hjälten från det första spelet. Karln är omöjlig att inte tycka om. Humorn är lika behaglig som den är lättsmält och får mig ofta att skratta för mig själv. Precis som i tidigare delar i serien handlar Dead Rising 4 om 1) döda så många zombier som möjligt, 2) hitta och bygga de galnaste vapnen för att kunna göra det och 3) lösa ett case.
Berättelsen är faktiskt mer intressant än vad den hade behövt vara, och eftersom jag hela tiden vill veta mer tenderar jag att följa storyn i stället för att stanna upp och utforska närmiljön. Det är lite synd, för här finns massor att upptäcka. Massor.
Dead Rising 4 kommer hålla dig sysselsatt i tiotals timmar om du går in för det, och jag vågar lova att det under den tiden bjuder på en hel del skratt. Lite tråkigt således att det förbisågs helt i julhandeln och har sålt risigt.
Det visar sig alltså att ett av fjolårets få konsolexklusiva Xbox One-spel är riktigt roligt. Och tro det eller ej, men detta ska helst spelas i juletider. Utbrottet skedde nämligen på Black Friday, och i alla menyer spelas julmusik.
Julen är fridens högtid. Fast inte i Willamette, Colorado.