I sju år har jag följt Zoë Castillos resa mellan världar, hennes kamp mot det ondskefulla WATIcorp och jakten efter sanningen om sitt eget liv, som hon minns så lite av. Det har varit en fascinerande resa som nu förmodligen har nått sitt slut.
När jag efter en längre tids uppehåll nyligen tog mig tid att äntligen avsluta Dreamfall Chapters, som är en samling episoder som släpptes som ett enda spel till PlayStation 4 och Xbox One, har jag börjat fundera över vad det är jag egentligen har upplevt.
Suget efter att gå tillbaka och spela om de äldre spelen infann sig ganska snart när eftertexterna hade rullat förbi. För sju år sedan skrev jag lite kort om mina tankar om Dreamfall: The Longest Journey till Xbox. Spelet släpptes 2006 men det dröjde ända till 2011 innan jag satte tänderna i det.
Jag var fascinerad av berättelsen, av de mänskliga karaktärerna och av de världar som Ragnar Törnquist och hans team skapat. Men spelmässigt var Dreamfall ganska undermåligt – kontrollen var styltig och begränsad, striderna pinsamt tafatta och animationerna lämnade en hel del i övrigt att önska. Jag hade överseende med detta eftersom allt annat i spelet var så fängslande.
Med viss förvåning kan jag konstatera att ingenting har förändrats i Dreamfall Chapters. Spelets svagheter är exakt desamma: ryckiga animationer, pinsamt dåliga actionsekvenser, många och sega laddtider. Lyckligtvis är styrkorna också desamma som tidigare; den starka berättelsen, de trovärdiga karaktärerna och den genomvarma atmosfären är så pass framträdande att jag ännu en gång ursäktar teamet för skavanker som borde höra det förra millenniet till.
En lite torr humor är vanlig i dialogen. Puben The Rooster & Kitten,
kallad Cock and Puss, ger upphov till en del fniss.
Jag kan emellertid inte undvika att fundera över hur mäktigt och bra detta hade kunnat bli om bara rätt folk, med rätt resurser, hade fått göra animationerna och de fåtal actionsekvenser som trots allt finns. Det hade bidragit till ett helt annat flyt.
Zoë är en av få som kan vandra mellan den moderna världen Stark och den magiska Arcadia. Vad som förenar dessa båda platser är förtrycket – i såväl den neonupplysta storstaden Europolis som det medeltida Marcuria regerar en militärstat som övervakar befolkningen och har ondskefulla maktmål.
Dreamfall Chapters story är komplicerad även för den någotsånär insatte, men blir förmodligen helt obegriplig för den som inte har spelat de två tidigare spelen, eller åtminstone ett av dem. Berättelsen hänger nämligen samman och det görs konstant referenser till händelser i The Longest Journey och Dreamfall. Detta gör att remasters av de två första spelen skulle vara en oerhörd välgärning.
Min upplevelse av Dreamfall Chapters är kluven. I sina bästa stunder är spelet nästan magiskt bra. Karaktärerna, berättelsen, atmosfären och röstskådespelarna skapar emellanåt närmast perfekta ögonblick som få andra spel kan matcha. Men så fort det ska interageras med karaktärer eller föremål blir det nästan komiskt dåligt. Detta gap mellan ambitionen i berättandet och bristerna i spelbarheten skapar ett kluvet helhetsintryck.
I Dreamfall Chapters får man till och med chansen att spela som ett spädbarn.
Sättet att berätta är starkt rakt igenom, och trots att perspektiven precis som i tidigare spel skiftar mellan tre olika personer blir det inte splittrat. Mot slutet knyts det hela samman på ett tillfredsställande sätt.
Manusförfattarna vågar dessutom ta ut svängarna och dra paralleller till historiska händelser och förbrytelser som visserligen kan tyckas vara lite väl lättköpta men som definitivt ger tyngd till händelserna i spelet.
Få lär ha spelat det här. Det toppade inga listor. Ändå önskar jag att fler vågade göra spel som Dreamfall Chapters. Spel som går sin egen väg, som inte slipar ned sina kufiga kanter för att passa den stora massan. Och vem vet, kanske kan lite gräsrotsfinansiering se till att vi faktiskt får en fortsättning på sagan. Ty slutet öppnar för det.
Det är tydligt att utvecklarna Red Thread Games är oerhört entusiastiska för sin egen berättelse och den värld de skapat. De vill verkligen berätta sin egen historia här. En historia om drömmar, om verklighet och icke-verklighet. En berättelse som trots all magi, talande fåglar och karaktärer med stora hästöron i slutändan blir väldigt mänsklig.
