Alla blir vi ibland bländade av yta och sätter för höga betyg på spel. Alla faller vi emellanåt för hypen. Senast det hände mig var när jag satte betyget 9 på Uncharted 4: A Thief’s End.

Naughty Dogs sista (?) spel med Nathan Drake till PS4 var alls inget dåligt spel, men jag hade inte särskilt roligt med det. Framför allt hade jag sett allt förut.

Däremot var det galet snyggt med mellansekvenser, dialog och ansiktsanimationer att dö för. Och dessutom en, som vanligt, skickligt berättad historia. Det var kort sagt lätt att bli bländad av ytan i Uncharted 4.

Samma sak hände med Sonic Adventure när det begav sig. Sonics riktiga 3D-debut på Dreamcast var chockerande snygg, och det var nog inte bara jag som föll platt för späckhuggaren och det smaragdgröna vattnet. Spelmässigt var det dock bitvis en grötig katastrof, och vem i hela friden hade bett om att få spela som Big the Cat?

Vid sidan om de där spelen vi inte skulle höja till skyarna i dag som vi gjorde då finns även finns de där som var fullpoängare när de kom och fortfarande många år senare håller samma kvalitet. De odödliga mästerverken.

BioShock Infinite är ett sådant. Jag satte 10/10 och utnämnde det till årets spel 2013 – en titel som så här i efterhand borde ha gått till The Last of Us om jag bara hade spelat det när det kom. Men mer om det snart.

När jag återbesökte BioShock Infinite i samband med BioShock-samlingen (recension här) slogs jag av hur de där känslorna av att få uppleva något stort fortfarande stod sig. Inledningen är rent magisk och sätter tonen för resten av spelet.

BioShock Infinite är en veritabel berg-och-dalbana med tempoväxlingar och berättarmässiga twister som skakar om. Miljöerna är förstås inte lika tekniskt imponerande i dag som för fem år sedan, men står sig ändå bra. Columbia är en fantastiskt vacker plats, sprudlande av energi och tidstypiska drag från det 1910-tal det ska skildra.

Halo: Combat Evolved var spelet som räddade Xbox. Utan Bungies fantastiska shooter vet ingen om Microsoft någonsin hade släppt en konsol igen. Ett spel som är 17 år gammalt har förstås åldrats på en rad olika sätt. Men grunden – spelbarheten – står sig än i dag, och det är en bedrift.

Skälet till det var att Halo var byggt på en så solid grund. Bungies Jason Jones sade i en dokumentär som följde med Halo 2 att spelet byggde på ”30 seconds of fun”. Om och om igen. När man spelar Halo blir det väldigt tydligt att den beskrivningen faktiskt stämmer rätt bra.

30 sekunders kul om och om igen, en oklanderlig kontroll, grafik som blåste konkurrensen ur stolen och en ovanligt engagerande berättelse för att vara en shooter. Allt detta är värt att uppleva igen 17 år senare.

Shenmue var spelet som skulle sälja Dreamcast till världen men som i stället lade grunden för Segas slutliga misslyckande i konsolbranschen (se mer under ”Konsoler som förtjänade bättre”).

Även om det var det första spelet som var revolutionen har min favorit alltid varit Shenmue II. Det är betydligt större, mer varierat och berättelsen tar nu äntligen fart.

Vi får uppleva Kowloon som det såg ut på 80-talet, en lika bedrövlig som historisk plats, vandra längs Hollywood Road i Hongkong och till slut ta oss ända till utkanterna av Guilin i Guangxiprovinsen där Ryo äntligen träffar flickan Shenhua som han drömt om.

Shenmue II har åldrats, inget snack om saken. Men basen är intakt. Berättelsen, miljöerna, mystiken och inte minst musiken. Allt finns där fortfarande. Och slutet ger fortfarande gåshud.

Sonic 2 var spelet som visade att Sega var på riktigt. Efter att Sonic slagit igenom i sitt första spel följde Sega upp det med en flera gånger bättre uppföljare. Jag vet inte hur många gånger jag har spelat ut detta sedan dess.

Det är långt, det är bitvis utmanande, det har några av spelhistoriens bästa musikstycken och bossfighter. Sonic 2 är på många sätt det ultimata Sonic-spelet.

Kommande spel skulle bli både snyggare och ha mer utmaning, men balansen och perfektionen i flera av banorna var det inget Sonic-spel som riktigt skulle nå. Ej heller 25 år senare.

The Last of Us har utnämnts till världens bästa spel många gånger. Det har sålts i 17 miljoner exemplar till PS3 och PS4. Det finns en anledning till det.

Naughty Dogs hittills bästa spel var något så ovanligt som en mänsklig berättelse med trovärdiga karaktärer av kött och blod, förstklassigt röstskådespeleri, fantastiska postapokalyptiska miljöer och en fängslande historia som få om ens något spel har kunnat matcha. Särskilt inte i zombiegenren.

Naughty Dog är bäst i branschen på att berätta historier och porträttera levande karaktärer. I The Last of Us lyckades de utveckla sitt gameplay från Uncharted-spelen. Sättet att berätta historien på genom att låta karaktärerna prata med varandra samtidigt som spelaren styr en av dem och därmed har kontroll, är genialiskt och något fler borde ta efter.

The Last of Us var kort sagt briljant på varje punkt. De gånger jag har spelat om det har jag kunnat konstatera att det knappt åldrats alls.

Att det just nu snickras på en uppföljare som ser ut att leva upp till all tänkbar hype är nästan svårt att ta in. Spelmediet är verkligen fantastiskt ibland.

The Last of Us är fortfarande världens bästa spel.