När det kommer till köp av spelkonsoler har jag nästan alltid varit en outsider. Detta blir tydligt när jag tittar på min samling.
Det började med Master System, Segas svar på Nintendos omåttligt populära NES, fortsatte med den hyggligt framgångsrika Mega Drive, fiaskot Saturn och slutligen Dreamcast. Konsoler som, frånsett Mega Drive, väldigt få ägde, särskilt i vår del av världen.
Sedan köpte jag Xbox. Den kan möjligen inte beskrivas som särskilt udda, men som Xbox-spelare var man rätt ensam i Sverige till en början. Och 2003 köpte jag… N-Gage. Nokias fullständigt misslyckade speltelefon. Faktum är att jag tyckte att den verkade cool. Vi ska minnas att detta var fyra år innan Iphone och då Nintendos svar hette Game Boy Advance.
Låt oss ta en titt på några misslyckade men framför allt udda prylar vi minns. Eller kanske inte vill minnas.
N-Gage (2003)
Jag var en av sju personer i Sverige (typ) som köpte N-Gage när den kom. Om jag minns rätt kostade den runt 3500 kr då.
Nokias speltelefon var kanske inte så feltänkt i teorin. Rent tekniskt kunde den matcha PlayStation (men inte PlayStation 2), vilket märktes i spel som Tomb Raider och Tony Hawk’s Pro Skater men mindre i exempelvis Sonic-N, ett sidoscrollande 2D-Sonic som led av den vertikala skärmen.
Det fanns mycket som var tokigt med N-Gage att det är svårt att förstå hur den passerade Nokias kvalitetskontroll. Den var tänkt att fungera både som telefon och spelenhet, vilket gjorde att knappsatsen blev en dålig kompromiss som fungerade väldigt illa att spela med. Några axelknappar fanns inte.
Ett besynnerligt designproblem var att den som ville byta spel var tvungen att ta loss baksidan och batteriet, vilket gjorde att man helst avstod. Samma sak gällde för övrigt om du ville byta SD-kort.
Nokia rättade till flera av bekymren i N-Gage QD året efter, men huvudproblemet med den vertikala skärmen bestod. Detta var fruktansvärt ogenomtänkt – tänk dig själv att spela Tomb Raider på en stående skärm.
Härvidlag hade N-Gage dessutom redan blivit utskrattad världen över, vilket gjorde det omöjligt att få fäste på marknaden. Efter runt två miljoner sålda enheter togs den ur produktion. Jag använde den främst som telefon och radio samt mp3-spelare och betydligt mindre för att spela på.
HD DVD Player till Xbox 360 (2006)
Året var 2006 och kriget mellan de två HD-filmformaten Blu-ray och HD DVD rasade för fullt. Alla film- och elektronikbolag valde sida. De flesta stod bakom Blu-ray, där Sony var en drivande part. Universal var ett av få filmbolag som lade alla ägg i HD DVD-korgen.
Microsoft valde det vinröda formatet. Eftersom Sonys PlayStation 3 hade en inbyggd Blu-ray-drive som när den släpptes faktiskt var en ”billig” Blu-ray-spelare, hamnade Microsoft i ett prekärt läge. Deras Xbox 360 hade endast en DVD-drive, och risken var stor att Sony skulle kunna dra nytta av det nya filmformatet precis som de gjort när PS2 under första tiden främst såldes som DVD-spelare.
Repliken blev ett tillbehör i form av en HD DVD-spelare som kopplades till konsolen genom mini-usb. Priset, 1500 kr, var en billig inträdesbiljett till HD-film eftersom Toshibas HD DVD-spelare kostade minst det dubbla.
Kvaliteten var det heller inget fel på, och eftersom driven till skillnad från Xbox 360 var tyst fungerade den utmärkt även som DVD-spelare.
När Warner i början av 2008 deklarerade att de skulle sluta släppa film på HD DVD var kriget över. Blu-ray hade vunnit och därmed blev Microsofts HD DVD-spelare värdelös.
Sega Activator (1993)
17 år innan Microsoft försökte få oss att skaka på rumpan framför TV:n utan kontroll med hjälp av kameran Kinect, gjorde Sega ett icke oävet försök till något liknande med sin Activator till Mega Drive.
Tekniken var förstås ljusår från den i Kinect, men det komiska är att reklamen för Activator påminner starkt om den för Kinect. I inget av fallen var verkligheten ens i närheten av vad som utlovades i reklamen.
Resident Evil 4 Chainsaw Controller (2005)
Resident Evil 4 är ett av de bästa spelen till Gamecube, och rankas av många som det kanske bästa av alla Resident Evil. Klart att ett sådant spel ska spelas med en specialkontroll i form av en motorsåg! Eller…?
Det är oklart hur de tänkte här. Kontrollen, inspirerad av den skräckinjagande motorsågsmannen i spelet, är ett utmärkt val som samlarobjekt. Men som en fullt fungerande handkontroll passade den betydligt sämre. Det är faktiskt svårt att begripa hur man ens ska hålla i den.
Bärbart på TV:n
Alla sätt att spela har sin charm. Att spela ett enklare pusselspel på mobilen eller en Nintendo 3DS när man sitter på bussen kan vara lika underhållande som att spela ett majestätiskt äventyrsspel på en stor skärm i vardagsrummet.
Att försöka förena dessa två sätt att spela är däremot konstigt. Ändå är det vad flera har försökt sig på. Nintendo släppte Game Boy Player till Gamecube, ett tillbehör som möjliggjorde för den som ägde någon av de då släppta Game Boy-modellerna att spela dessa på, just det, TV:n. Varför då, kan man fråga sig.
Flera försökte sig på något liknande med PSP. Den avsevärt mest hårresande är PSPonTV. Som synes av bilden ovan ser den monstruös ut, och det bästa var att man var tvungen att spela med sin PSP så där för att kunna se spelet på TV:n (i en allt annat än smickrande upplösning.) Varför, varför?
32X (1994)
Mega-CD var en misslyckad add-on till Mega Drive som aldrig nådde någon större publik. Priset var sannolikt en bidragande faktor. Men om Segas CD-tillbehör betraktas som ett bakslag är det ingenting mot vad den så kallade Mars-adaptern 32X var.
32X kopplades ovanpå Mega Drive och spelade egna spel. Tanken var att den skulle vara en billig väg in i 32-bit-eran, men effekten blev snarare att kunderna förvirrades och utvecklarna ledsnade på Segas alla olika format och gick till Sony, som samma år lanserade PlayStation.
Tanken med 32X var fel från första början, och tajmingen ännu värre. Samma år lanserade nämligen Sega själva sin riktiga 32-bitskonsol Saturn.
Game Boy Light Magnifier
Game Boy var en galet populär bärbar spelenhet, men dess brister var uppenbara. Jag tyckte redan då att skärmen var rätt usel. Ett upplyst förstoringsglas ovanpå skulle lösa det, var tanken.
Tanken att lysa upp och förstora den allt annat än storslagna skärmen var i och för sig god, men tillbehören var klumpiga, krävde egna batterier och gjorde att Game Boy såg direkt gräslig ut.