Många har anat att det var på gång när speltidningen Level först började ges ut alltmer sällan och sedan helt försvann från radarn under sommaren och hösten. Nu står det klart att nästan nummer kommer den 18 december och att det blir det allra sista.

Det är förstås oerhört trist att Sveriges sista TV-spelstidning med skribenter som började redan på Nintendo-Magasinets dagar nu går i graven.

Speltidningsdöden är en process som pågått en tid, även internationellt. Svenska Gamereactors gratistidning försvann för flera år sedan (vilket i och för sig inte var någon förlust). Så sent som i oktober meddelades att brittiska Games™ och GamesMaster skulle slå igen, den sistnämnda efter 25 år. Games™ köpte jag ibland, det var en riktigt bra tidning.

Levels chefredaktör Tobias Bjarneby grundade Super PLAY, som var en vidareutveckling av Nintendotidningen Super Power. Men även den fick slå igen, visserligen under nytt styre, 2009. Månne ett av finanskrisens många offer.

Då hade Bjarneby och en rad gamla Super PLAY-skribenter redan startat nytt (eller som han uttryckte saken ”tryckt på reset”). Tidningen Reset drog igång under förlaget Reset Media. Reset förvandlades snart till Level. Det höll i 12 år, vilket väl ändå får sägas vara en prestation i dessa tider.

Super PLAY var minst sagt positiva till Sega Rally 2 när det begav sig. 

Och nu står vi alltså här utan någon svensk TV-spelstidning för vuxna alls. Egentligen är det inte så konstigt. Spelbevakningen har flyttat ut på nätet och de gamla kunderna följt efter.

Även om Super PLAY fortsatte i några år utan Bjarneby & c/o ser jag som läsare en röd tråd från den tidningen till Levels dussin år.

Jag kommer alltid tycka att det är något speciellt med att bläddra i en tidning. Att känna lukten av nytryckt papper och att fysiskt förflytta sig mellan texterna. Men jag inser samtidigt att jag är medskyldig till Levels öde eftersom jag inte köpt tidningen särskilt ofta de senaste åren. Uppenbarligen har jag stillat min hunger annorstädes.

Problemet för många speltidningar har varit att motivera sitt pris. Runt en hundralapp och uppåt per nummer har läsaren fått betala. Visserligen för rätt mycket material, och med tanke på att en simpel serietidning i dag kostar runt femtiolappen är det egentligen inte dyrt. Men på ett år blir det över tusen kronor, och detta för material vars motsvarigheter går att hitta gratis på nätet. Snabbare och enklare.

Alla måste dock försörja sig, även den som gör YouTube-recensioner av spel. Det ironiska är således att många som tidigare förmodligen köpte speltidningar nu i stället donerar pengar till någon via Patreon (fast, ska väl tilläggas, kanske inte nödvändigtvis över tusen kronor om året).

Mest av allt får Levels nedläggning mig att känna mig gammal. Vi människor är, tror jag, i någon mån beroende av det konstanta. Det ger trygghet. Digitaliseringen har dock tagit död på alltmer av sådant vi vant oss vid. Videobutikerna är borta. Den lokala macken som en social samlingsplats inför fredagsmyset, som jag minns så väl från min uppväxt, finns icke mer. Dagstidningarna ryker en efter en och nu försvinner även speltidningarna som en konsekvens av internet.

Det är bara att acceptera att vår tid ser ut så här. Överlag är det trots allt en fantastisk utveckling med en tillgänglighet till information om spel som vi aldrig var i närheten av när jag köpte mitt första nummer av Sega Force eller Super PLAY på 90-talet.

Utvecklingen har varit snabb sedan dess, och det är mestadels till det positiva. Även om jag kommer sakna vissa vassa skribenters texter på nytryckt papper.

Med Level går en epok i graven, en epok som jag spårar tillbaka till 90-talet. En titt i tidningssamlingen visar att 1997 var året då jag köpte mitt första nummer av Super PLAY. Nu över 20 år senare tar denna tid slut med Level.

Om det någonsin blir dags att ”trycka på reset” ännu en gång är väl tveksamt.

Mitt allra första inköpta nummer av Super PLAY.