Ett av spelbranschens krångligaste ord är bakåtkompatibilitet. Men dess betydelse är samtidigt branschens kanske vackraste, ty genom att göra nya konsoler kompatibla med spel till våra äldre plattformar bryts inte våra band till spelhistorien. Den nya generationens hårdvara måste erbjuda detta för att kännas modern.
Historiskt har lanseringen av en ny spelkonsol inneburit ett väldigt konkret kliv framåt rent tekniskt samtidigt som dörren stängts bakåt. När den nya konsolen pluggas in i TV:n blir plötsligt gamla handkontroller värdelösa och spelen vi ägnat de senaste åren åt går inte längre att spela. Vi har därför haft valet att antingen plocka bort allt det gamla och fokusera helt och hållet på den nya spelkonsolen eller att låta dem stå där sida vid sida och ta upp dubbelt så mycket plats.
Konsolhistorien innehåller dock fina exempel på bakåtkompatibilitet, även om de är undantag i det stora hela. Med en adapter gick det att spela Master System-spel på Mega Drive.
Sony gjorde PlayStation 2 bakåtkompatibel med PlayStation och den första modellen av PlayStation 3 kunde spela tre generationers PlayStation-spel, vilket kändes unikt lyxigt. Däremot var arkitekturen i PS3 så pass annorlunda att det blev en omöjlighet att göra PS4 bakåtkompatibel med den.
Nintendo, som gjort sig kända för att helt bryta med äldre hårdvara när de utvecklat en ny konsol, gjorde Wii U helt bakåtkompatibel med Wii. I praktiken gör detta att ingen som vill spela Wii-spel behöver köpa en Wii i dag. Det räcker med en Wii U, vilket ju ger tillgång till ännu fler spel.
Sega lät oss spela Master System-spel på Mega Drive med en adapter.
De som i modern tid har gått längst i sin strävan att tillgängliggöra flera generationer av spel på ny hårdvara är Microsoft. Det började med ett program för att möjliggöra att Xbox 360-spel fungerade på Xbox One. Teamet lyckades, vilket imponerade även på de riktigt kunniga tekniknördarna där ute. En hel del spel gjordes tillgängliga steg för steg.
Därefter gjorde Microsoft det oväntade och utannonserade att även den första Xbox skulle bli tillgänglig, om än i betydligt mer begränsad omfattning. Det största hindret är egentligen inte tid och resurser, även om det förstås finns gränser för hur mycket även Microsoft vill lägga ned på en tjänst som nyttjas av tämligen få. Det är licenser.
Många har klagat över att spel X eller Y inte blivit kompatibelt. Ofta beror det på att musiklicenser löpt ut och inte varit möjliga att förlänga. Detta är den sannolika förklaringen till att Xbox-klassiker som ToeJam & Earl III, Jet Set Radio Future och OutRun 2 inte blivit kompatibla. Sega drabbades av samma huvudbryderier när de arbetade med sin kommande Mega Drive Mini vilket oundvikligen kom att påverka vilka 40 spel som inkluderades.
Microsoft har onekligen lyckats få ut budskapet. En sökning på ”backwards compatibility” ger massor av länkar till nyheter och information om bakåtkompatibilitetsprogrammet till Xbox One. Ett program som nu är avslutat eftersom teamet börjar fokusera på Scarlett.
Det som gör Microsofts bakåtkompatibilitet unik är att den inte bara gör det möjligt att spela äldre Xbox-spel på Xbox One utan att spelen dessutom ser bättre ut. Detta är nästa nivå av service. Vissa spel, som The Witcher II, ser till och med vassare ut än många remasters. Och då är det alltså gratis så länge du äger Xbox 360-spelet.
Microsoft har sagt att Scarlett kommer bli bakåtkompatibel med Xbox, Xbox 360 och Xbox One. Det mesta tyder på att Sony kommer göra PlayStation 5 bakåtkompatibel med PlayStation 4. Detta är en service jag anser att vi bör förvänta oss numera.
Mega Drive Mini har fått mig att fundera en del över hur många fantastiska spel som har släppts men som knappt någon har tillgång till i dag. Det är ett sådant slöseri. Att göra framtida konsoler bakåtkompatibla med så många spel som möjligt är därför inte bara fanservice, det är en kulturgärning.
Drömmen om minikonsoler som gör alla äldre spel på ett eller flera format tillgängliga är av ovannämnda skäl en praktisk omöjlighet. Men om fler får upp ögonen för värdet av att göra äldre spel, och därmed en del av vår spelkultur, tillgänglig för nya generationer har vi kommit långt.