18 års väntan är över. Shenmue III har anlänt.
Det är nästan svårt att ta in att jag har väntat i nästan halva mitt liv på detta spel. Som jag konstaterat tidigare hade jag faktiskt gett upp hoppet om att någonsin få fortsätta Ryo Hazukis berättelse efter att Shenmue II slutat så abrupt där inne i grottan, Dreamcast lagts ned och tiden sprungit ifrån Yu Suzuki som en av spelvärldens största.
Ändå står vi här nu. Yu Suzuki själv kallar det ett mirakel. Och det är det nog också, om än inget skapat av Jesus men väl av tusentals halvgalna och lojala fans som inget hellre ville än att få en fortsättning på sagan.
Så mycket har hänt på dessa 18 år. Då spelade jag Shenmue II i ett inneboenderum med hur mycket tid som helst att spilla. Nu spelar jag Shenmue III i mitt eget hus med två barn och därmed nästan ingen tid alls till övers.
Det kommer ta tid för mig att ta mig igenom Shenmue III. Dels på grund av familjesituationen men också för att jag vill ta mig den tid det behöver.
Första intrycket är att Shenmue III är en modern tolkning av ett gammalt koncept. Det är välbekant på ett nästan rörande sätt. Yu Suzuki har verkligen inte velat ändra ens på det som var kantigt och avigt redan vid 00-talets början.
För den som är van vid moderna storheter som GTA, The Witcher III: Wild Hunt eller Yakuza kommer Shenmue III framstå som ett ganska udda och knasigt spel.
De har inte fel. Men för alla som Shenmue kom att betyda så mycket för av olika anledningar för nästan två decennier sedan är det ett oerhört kärt återseende och det tar inte många minuter innan jag känner mig som hemma igen.
Känslan att gå runt och fråga byinvånarna om de sett några okända människor i trakten nyligen ger Flashbacks från en svunnen tid. I så måtto känns Shenmue III lite som ett spel från 2002 som frusit i tiden och tinats upp 2019.
