Grafik har varit viktigt för oss spelare i 30 år. När Sonic the Hedgehog sprang ärevarv på Mega Drive imponerades vi av, just det, grafiken (och snabbheten, förstås). När Lara Croft tog dödsföraktande hopp i det första Tomb Raider var det grafiken som många tappade hakan för (och, kanske, Laras byst).
Här är därför tio av mina minnen från tillfällen då jag praktiskt taget tappade hakan inför det som visades på TV-skärmen. Det händer inte ofta längre, och i dag väger grafik heller inte lika tungt. Jag är mer intresserad av art design och estetik. När dessa sammanfaller kan resultatet bli ljuvligt (som i Dreamfall Chapters).
Test Drive (Commodore 64)
Detta är mitt första spelminne, och det är intressant att jag minns det så väl för den spruckna vindrutan. Jag kommer distinkt ihåg att jag tyckte det var så realistiskt. I dag ser det inte riktigt lika imponerande ut.
Sonic 3 & Knuckles (Mega Drive)
Efter Sonic 2 trodde jag inte att det gick att kräma ut mer ur Mega Drive, men Team Sonic visade att jag hade fel. Med Sonic 3 och dess expansion tog de ännu ett steg och visade att det fanns mycket liv kvar i 16-bitaren.
Tomb Raider (Saturn/PlayStation)
Det var inte bara Lara Crofts överdrivna byst som lockade oss spelare då. Tomb Raider erbjöd ett imponerande äventyr genom ruiner och tempel i fullskalig 3D. I dag är det en suddig röra, men då var det oerhört imponerande med en grafik som vi knappt hade sett maken till.
Sonic Adventure (Dreamcast)
Jaktscenen med späckhuggaren må vara ett uttjatat exempel, men där och då var det faktiskt något av det mest imponerande jag någonsin hade sett. Addera de kritvita stränderna och det turkosa vattnet och jag var i Sonic-himlen. Om än för en liten stund.
Soul Calibur (Dreamcast)
Dreamcastkonverteringen av Soul Calibur såg inte ut att härröra från denna värld utan från framtiden. Det var helt vansinnigt vad Namco lyckades pressa ur Segas lilla drömmaskin. Få spel är så galet snygga i många år efteråt.
Shenmue (Dreamcast)
Aldrig hade jag sett så levande och detaljerade miljöer. Än i dag känns fortfarande det andra spelet väldigt levande, och det går att se varför detta var det mest imponerande spel jag någonsin upplevt i början av millennieskiftet.
Halo (Xbox)
Kommentarer är nästan överflödiga. Jag gick runt och tittade på gräs och trädstammar i ren beundran i början. Halo var enormt imponerande för sin tid, självfallet inte bara grafiskt utan på alla tänkbara sätt. Det visade styrkan i Microsofts konsol och fördelen med en hårddisk, vilket var unikt för en spelkonsol då.
Dead or Alive 3 (Xbox)
Om det var ett spel förutom Halo man skulle använda för visa upp sin Xbox inför kompisarna, var det Team Ninjas rövsparkare. Jäklar, vilken grafikuppvisning. Inget fightingspel har imponerat så här i ren och skär grafik sedan dess.
F-Zero GX (Gamecube)
Det var lätt att missta Nintendos lila kub för en leksak som inte alls kunde konkurrera med PlayStation 2 och Xbox i prestanda. Att ett sådant antagande var fel fick vi flera bevis på, F-Zero GX var ett av dem. Skarpare grafik fick man leta efter. Och fort gick det!
The Order: 1886 (PlayStation 4)
Något vidare spel var det inte, snarare kändes det som en interaktiv film. Men jösses vilken grafik. Vilka miljöer. Vilken atmosfär. Så mycket var så rätt i The Order: 1886, det var därför tråkigt att det som spel betraktat var så misslyckat. Fortfarande är det ett av denna generations allra snyggaste spel. Även om det knappt kändes som ett.