Ibland vet man bara inte vad man ska spela, trots att spelhyllan är full och det finns massor av nya spel tillgängliga bara ett knapptryck bort på Game Pass.
Nej, ibland känns det bäst att återse något bekant. Så jag beslöt att spela introt till BioShock Infinite igen. Och blev som kär på nytt.
Jag återsåg den svävande staden Columbia när jag recenserade BioShock: The Collection för snart fyra år sedan, och insåg då hur fängslande spelet fortfarande är. BioShock Infinite släpptes 2013 och är det senaste i Ken Levines och Irrational Games BioShock-serie. Sedan dess har studion upplösts och ingenting är bekräftat från 2K om ett nytt spel, även om rykten går.
Utvecklingen i spelbranschen går i rasande fart. En nackdel med detta är att spel åldras väldigt snabbt. Jag har berört det i en tidigare text; spel ska upplevas i rätt tid.
Att spela exempelvis Halo 3 i dag är inte alls samma sak som att göra det 2007. Det är förstås fortfarande ett bra spel, men när vi inte längre trollbinds av grafiken och miljöerna och en del som spelet gör är sådant vi sedan dess har sett många gånger, försvinner en stor del av effekten. Kort sagt är det ganska få spel som många år efteråt fortfarande är lika bra.
Just av detta skäl är det särskilt imponerande att återse BioShock Infinite. Inledningen är fortfarande magiskt bra. Ja, grafiken imponerar förstås inte som den gjorde 2013, som var sista året för nya exklusiva spel till PlayStation 3 och Xbox 360. Även om spelet fortfarande är snyggt. Att det åldrats med värdighet även utseendemässigt har nog snarare mest med Infinites närmast oöverträffade art design att göra.
BioShock har alltid varit mästerstycken när det kommer till design, och Irrational lyckades även säga något med miljöerna. De fanns inte bara där som ögongodis utan var fullproppade med symbolik.
Jag gav BioShock Infinite betyget 10/10 när jag recenserade det för snart sju år sedan. Är det ett betyg jag fortfarande står för? Ja, det är det faktiskt.
Efter att ha tagit mig igenom remaken av Resident Evil 3 (recenserat här) känns det överraskande kul att återse Columbia igen. Kanske fastnar jag och spelar ut det igen, ty det är inte bara inledningen som är magisk.
BioShock Infinite innehåller så många minnesvärda miljöer och situationer att det borde återupplevas med jämna mellanrum.